Det är en kväll mitt i veckan
och jag promenerar längs Avenyn,
för jag är mätt på spårvagnar
och mina gympadojor
hungrar efter kullersten ikväll.

Museet ser precis ut som Parthenon
och Poseidon har en fisk som könsorgan.

Jag tänker att det är lite konstigt
att museet, biblioteket och teatern
ligger precis bredvid varandra,
nästan som nåt slags kulturreservat
för utrotningshotade arter,
och jag undrar om regnet är på väg.

Några fyllon ragglar runt
vid Pressbyrån på Valand
men jag tittar inte på dem.
En av löpsedlarna gör reklam
för ett nytt matlagningsprogram,
och de blir arga för det
och jag förstår inte varför.

För jag är spiknykter
och det regnar nu,
i Sveriges näst största stad,
och jag tänker att om någon kan få
det där svärdet ur stenen, Alex,
så är det nog fan du,
och plötsligt har det börjat blåsa.

Jag virar sjalen tätare kring halsen.
Den är orange som hösten
men jag köpte den på en reggaefestival
när det fortfarande var sommar,
och hjärtat slår fortfarande i baktakt
när jag går över spårvagnsrälsen.

Femman stannar vid Kungsportsplatsen
men jag fortsätter hellre att gå
för stadsluften känns renare i regnet
och det går ju vagnar precis hela tiden.
Jag har inga sockerbitar till Kopparmärra,
men jag niger artigt när jag går förbi,
och idag finns här ingen som kan glo på mig.

Göteborgarna skyr regnet som pesten.

Vid Brunnsparken har det slutat regna
och duvorna och människorna
ser med ens mycket gladare ut.
Sexan svänger in precis lagom
när jag går över bron mot Nordstan,
och efter fyra försök piper det
två gånger om mitt månadskort

Jag funderar över vilken stadsdel
som är mest lik min gamla hemort,
men det är något speciellt med ö-livet
så jag blir nog kvar på Hisingen.

När vagnen åker över Göta Älv-bron
har det börjat regna igen,
och jag tänker att folk får säga vad de vill.
Hösten är vackrare i stan.