Till slut tände han lampan över köksbordet där vinet bildat två tunna röda glorior på glasen, och sa:
-Solen håller på att gå upp.
-Fuck att jag tänker lägga mig, sa hon.
Mötte inte hans blick. Trotsig. Satt med hakan i handen, armbågen stödd mot bordet som när man gör en matteläxa. Håret för ögonen.
-Hur länge tänker du vara uppe?
-Tillräckligt länge.
-Gör det nåt om jag lägger mig? frågade han.
-Ja, sa hon. Du är mitt sällskap. Går du och lägger är du inget sällskap och jag blir ensam.
-Jag ligger i nästa rum.
-Vore bättre om du satt i samma.
Hon snurrade ett vinglas, fattade dess stjälk och snurrade. Gjorde cirklar som gick i varandra. Som Audimärket. Som han, hon och natten. Konstpauserna.
-Det finns mer.
Hon vägrar.
-Ska fixa en kudde så kan du sova över när du kommer. Det är bara en åttisäng.
-Jag tar ingen plats.
Han strök med händerna över ansiktet; hon följde varje rörelse.
-Vi borde ändå ringa, jag hämtar mobilen. Stannade. Sa:
-Sover han?
-Spelar ingen roll, sa hon. Han vet var jag är.
Mannen sträckte sin mobil till henne.
-Ring din farsa. Jag får förklara för honom senare.
Mobilen har snabbuppringring och en signal som sträcker sig oändlig.