Vi öppnar dörren och går ut i trappen. Musiken inifrån Söta Björns tvåa sipprar ut som radioaktivt läckage: kiwigröna demonvågor av Kelly Clarksons röst, sedan TuttiFruttis:
”Hello darkness my old friend.”
Hon rätar till röda kjolen med sin drinklediga hand. Säger: ”Fan är knappen? Du --- Salta Katten --- fan är knappen?!”
Jag trycker in ljusknappen, trapphuset tänds en våning i taget. Vi sitter och väntar på sjätte våningens sista steg och väntar på lamporna.
”Ego!”
TuttiFrutti testar ekot.
Nickar åt mig.
”Schizo!” ropar jag.
Pick. Ljuset i taket svider i ögonen efter softade belysningen på andra sidan dörren; Söta Björns nersläckta vardagsrum och diskbänkslampan i bakgrunden, vitaste vitt.
Hon flyttar sitt honungsfärgade glas från vänster hand till höger. Lägger en arm om mig:
”Gjorde vi dom förbannade?” frågar hon. Lutar huvudet mot min axel.
Jag vet inte vem som stödjer vem: min axel eller TuttiFruttis huvud med monchichi-frisyren.
”Söta Björn var inne i sitt snack, han hör inget då.”
”Vad pratade de om, jag slutade lyssna.”
”Om fuck.”
”Om fuck?” frågar. TuttiFrutti. ”Hade nån nånting att säga över huvud taget, jag menar…hallå.”
”Om att fuck är det ord i engelskan som har flest användningsområden…”
”…förutom fuck?”
”Förutom fuck, ja tack. Monty Python har gjort en sketch om det. Söta Björn trodde han kunde den utantill. Så han knäppte vidare bland sina
11 800 låtar i iPoden, körde igång Kelly Clarkson. Antagligen för att mörda all pinsam tystnad” säger jag.
Så sitter vi där på översta trappsteget. Inne i Söta Björns lya fanns för en stund sedan två personer jag bryr mig extremt mycket om. Bara TuttiFrutti är kvar. Djungelvrål har svingat sig hem, den knullrufsiga lilla kram-apan. Jag vill lugga honom igen. Vill bli luggad själv, hårt.
Sittande i lägenheten framför stereon: från vänster Söta Björn, kvällens värd eftersom det här ska föreställa inflyttningsfest i ny lägenhet efter fångläger år med Magica de Hex. Hennes biologisk klocka var i själva verket var timern på en tidsinställd bomb. Bredvid Söta Björn sitter Turkisk Peppar. Jag har redan nupit honom i blå tröjan, han är stiff på fel ställe och skrattar alldeles för högt. Till sist har vi la petite Lady Marmalade, alldeles labradorsvalpskelig. Detta lilla penntroll älskar Simon & Garfunkel och har kört Sound of Silence, Cecilia, Mrs Robinson och At the Zoo konstant när vi väntade på pizzorna. TuttiFrutti och jag hoppade över; Söta Björn skar upp en stor bit, typ tio i två, åt sig själv och Lady Marmalade på samma tallrik.
Söta Björn säljer så in i helvete på Lady Marmalade, sitt säljsnack, kommer närmare, lite för mitt i ansiktet, lite väl mycket nickar när hon berättar något, lite väl för uppmärksam på hennes glas – skitungen kom in och börja bråka om persiko-te när hon kom, hallå fröken sockersug tänkte jag, ge honom en paus för fan bruden, han har bott här i max tjugo minuter goddamm.
Söta Björn gjorde hyschfingret åt mig. Jag tystnade direkt. Lady Marmalade log. Jollrade hur coolt det var att man hör Paul Simon liksom fnittra till under andra versen av At the Zoo. Hon hittade en Complete Hits-platta med texter och sedan var det kört: svartvita, snöfallsgryniga konsertbilder, live i Central Park, Art och Paul, Paul och Art… Och TuttiFrutti och jag som gick ut för att vädra hennes Mojito på sjätte våningens yttersta trappsteg.
”Ska vi verkligen sitta i trappen du och jag?” frågar TuttiFrutti.
”Vill du gå in?”
”Ska vi, du och jag, dynamiska duon, sitta här ute i trappen. Tycker du vi ska det?”
”Menar du att de andra skulle gå ut?”
Hon nickar: ”Nåt sånt.”
”Men du, det är alltid mer drag i trappan än på själva festen” säger jag. ”Som i högstadiet, alla hemmafester såg likadana ut: två som hånglade och ville vara ifred trots att toaletterna låg på övervåningen och alla sa gå och knulla i stället, eller hon som alltid grät i trappen omringades av kompisar som värsta försvarsmuren bestående av hotpants, strumpfyllda behåar, läppglans med jordgubbssmak och ’menfaaandåstiiiick!’”.
Och kanske borde Söta Björn låta sin älskade iPod svalna, ta med Lady Marmalade i ett mjukt grepp om armbågen hon aldrig skulle vilja glida ur, slita Turkisk feber från den insuttna soffan som jackat upp två märken på dörrposten när Söta Björn och Turkisk Feber hade kånkat in den, släppa in mig och TuttiFrutti och själva sitta och häcka på översta trappsteget.
”Han borde komma ut och fråga vad vi gör här ute så vi får svara irriterat vi kommer, vi kommer för fan” säger hon. Dricker. Viftar på tårna över den svart grå trappstegskanten i sten där en stig av fötter och tid skapats mitt i trappen.
”Ge honom tid.”
”Det är det enda jag kan ge så länge han inte släpper in mig.”
Jag klappar henne på axeln, mer tillrättavisning än medömkan. ”Du fick komma hit, eller hur? Han bjöd dig.”
”Han bjöd mig med dig.”
”Kanske” sa jag. ”Men du är här, du fick komma in.”
TuttiFruttis ögon: tröttna, ledsna. Vackrast så. ”Men hon var redan här. Sov säkert över.”
”Lady Marmalade?”
TuttiFrutti ler, det största leende jag sett med alla bibehållna visdomständer längst in. Hon drar en nagel över sin hals och säger:
”Hon kan sova mycket längre än så.”
Jag skakar på huvudet. ”Hon håller glaset under brösten.”
”Vaddå.”
”Två sorters sätt för en tjej att hålla ett glas: i brösthöjd, strax under alltså, eller ovanför, vid munnen.”
”Alkisar?”
”Inte vet jag men så är det”, säger jag.
”Hon håller glaset under” säger TuttiFrutti. ”Och jag håller ovanför. Shit, han kanske gillar brudar som håller under så han liksom kan komma åt…”
”Kanske” säger jag.
”Det är grönt” säger TuttiFrutti. ”Fine with me, beröring på två sekunder kan jag leva på i veckor. Problemet med honom, det största problemet, är att han har sitt liv och jag har mitt liv. Så jävla synd att det inte råkar vara på samma planet bara.”
Hon nynnar igen: trapphusets stenväggar låter rösten susa.
”Hello Darkness, my old friend / I’ve come to talk with you again…”
”Själv blir jag helt bananas på att allt bara ramlar till bara i samma…som i en boll eller som en sten. Allt skit, allt slitigt, jävligt och skitigt…bara som, jag vet inte, flashbacks utan att man kommer framåt. Allt faller tillbaka, som om det saknades…ja, jag vet inte…saknades verklighetskänsla i livet.”
”Salta Katten, min hjärnstrimlare i svart”, säger TuttiFrutti.
Jag kupar händerna över mina knän och drar dem snabbt upp och ner som jag vore kall. Men det är känslan av nylonstrumpor mot huden i händerna, det är mitt stressklämhjärta, min delfinsångsackompanjerade meditation eller yoga utan matta. Det frasar och nylonfibrer värmer handflatorna.
TuttiFruttis drink är tom, myntabladen ligger slappa och sockerlagsblanka på glasets botten.
”Alla tråkiga saker ligger på samma ställe, mammasaker, pappasaker, Syster Duktig-saker, vårterminen i nian-saker, ensam på sängen-saker, lärare, mongon, killar på moped, busskurer på natten. Man vet alltid var man kan hitta dem eller var de kan hitta en när man är liten för man har krympt där och då för att några varit jävlig och det inte räcker med att cykla till nån motionsslinga i skogen och gråta som förut.”
Jag nickar. ”Stenar i skogen. Tårarna, mossan. Myror på skon. Men kroppen minns allt. Smärtkroppen minns allt ta mej fan.”
”Ska jag hämta mer sprit. Vi blir kvar ett tag här ute hör jag.”
”Nej tack.”
TuttiFrutti reser sig, de blåa strassklackarna klickar mot trappstegen, tokk-took-ekot. Hon borstar av rumpan och, vänder sig om och säger med sin bluesröst, mörk, förtrolig med små kondensdroppar på varje ord:
”Det är synd att kul och kuk ska ligga så nära varandra i ordlistan”.
Jag skrattar till: ”Fastna inte i nånting på väg ut. Och du – jag kan ta ett glas vin om det finns förresten.”
Sitter kvar på det yttersta trappsteget. Det är så allt kommer tillbaka. På något sätt finns det alltid minnen och dåligt skit att matcha allt bra som händer. Och när man vänder på det ser man ingen baksida, bara att det som var åt helvete då fortfarande är åt helvete men har passats in i något slags liv eller attityd som får det att verka gott, behagligt.
Det var ingen solstråle som klev ut ur skogen, tog sin flickrosa Monark och åkte hem i kvar höstdoft, håret i klementinrött motljus, fiskartröjan med de långa ärmarna och dova lukten, de små nopprorna att plocka. Det var ingen Liten Miss Perfekt som sparkade bort myrorna och grannbarren i håret och oroade sig över att mossan på stenen, kall och fuktig efter två regniga årstiders nätter skulle dyka upp förklädd till urinvägsinflammation senare.
Det som kom ut ur skogen efter att ha brutit meterlånga grenar till tändstickor lät fartvinden torka tårarna och tog omväg på omväg för att se oberörd ut, den personen kom aldrig ut hel utan bara lappat och lagat för stunden, ”för stunden” när man var liten var tiden det tog att lyssna på snabbgenomgången av Trackslistan innan lördag eftermiddag förvandlades till Förorts-Babylon: Hb-groggar med violessens, cigg på sugrör och torrknull. Hans kompis stod och vaktade moppen utanför.
Och nu har lapparna släppt, som dåliga lagningar på ett cykeldäck när gummilimmet frusit och torkat till grusigt damm, och allting flyter upp igen, eller sjunker ner på botten.
Jag kan ta Turkisk Feber i den blå tröjan, hålla hans huvud mellan mina händer och veta att jag kan välja att slita av det från axlarna eller dra med honom in, i Söta Björns sovrum, bara bakåtfallafallafalla på sängen och studsa två gånger med Turkisk Feber ovanpå, känna de hårda metallkonturerna av hans bältesspänne mot magen, nylonstrumpfötterna haka fast i bomullsfibrerna, musik genom väggen: Trouble med Pink, Welcome to the Jungle med Guns ’n Roses, Bohemian Rhapsody med Queen, Cecilia med Simon & Garfunkel. Säga ja, vi kör, vi kör vi har det på gång, mobilnumren tar vi sen, vi kör ni, Pinklåten är ju en ursäkt att ligga resten av kvällen. Okej, men vaddå, prata kan vi göra, fan vi har hela veckorna på oss att prata och jag kan skicka gulle-sms när jag står i kön och handlar, ’hej sötnos’ eller bara ’tänker på dig alltid’ innan du drar iväg på nåt seminarium med jobbet eller jag som lovar att jag ska sms få fort vi kommer till Köpenhamn jag och mamma, ’framme, love och puss’.
Jag nynnar i trapphuset. Rösten är för ljus och för svag för att duga till eko.
Eller så kvävs luftvibrationerna av andra ljud, från andra rörelser nerifrån porten. För den kommer tillbaka, smärtkroppen. Och det är ska inte vara en fest när jag gråter i hallen igen, skor och kappan på, beredd att gå, störta ut.
Undkomma. Jag ska sitta här och vänta in den och sedan gå in och göra slag i saken med Turkisk Feber om han inte luktar för mycket vinäger efter pastasalladen.
Jag ska ha honom och sudda ut alla hål, alla gropar. Mina svarta hål.
Kupar händerna, drar dem över knäna. Fingertopparna följer rundningarna, nylonet kittlar. Såhär håller jag mig lugn, önskad. Såhär är jag skyddad när smärtkroppen återvänder ett jävla trappsteg i taget och det har hänt så förbannat överjävligt ofta de senaste 28 åren att jag börjar tröttna rejält.
Som TuttiFrutti: vi borde inte sitta här jämt. Borde inte låta den komma så nära inpå, steg för steg.
Så jag reser mig och går mot Söta Björns dörr. Stengolvet är svalt.
Värmen innanför dörren läcker ut i trapphuset, musiken (låter som Pogues), rösterna likaså.
Det luktar nyuppkorkat vin, pizzakartong och ny lägenhet. Söta Björn och Lady Marmalade bredvid varandra i hans sunkiga låga lilla gröna babysoffa. Ingen hand innanför gylfen vad jag kan se, ingen hand på hennes ben som hon kan stryka när alla tittar på.
Möter TuttiFrutti i hallen, hon råkar sparka till en sko. Hon har en fräsch Mojito i handen. Hjärtformade isbitar guppar uppe vid glasets kant. TuttiFrutti plockar upp den genomskinliga drinkpinnen, slickar av den.
Jag säger: ”Det var trevligare härinne.”
”Eller hur” svarar hon, går förbi mig och låser ytterdörren till trappen där vi båda lämnat någon kvar i kväll.
Inifrån vardagsrummet och soffan hör jag Turkisk Feber:
”Salta Katten!”
En hundradel senare sitter jag på golvet intill honom; har arbetat in mitt pekfinger mellan hans strumpa och jeans och retar den blottade huden med fingertopp och nagel. Det betyder kanske trubbel, men vem bryr sig?