Mina ögon är speglar mina öron är högtalare mina armar är fjädrar mina ben är av pulver min mun är input mina lungor är svarta mitt hår är kommet ur aska mitt liv är kletig kåda jag barrar jag famlar hittar en väg en väg ut ut bland skogarna jag söker något så stark, jag vet inte vad något som klingar något som fuktar huden något som tar smak till nya divisioner något att handskas med som spelar roll något att växa ihop med. Punk punkt punkt

21

allt var nummer
fick ett nummer hem ett nummer på en namnskylt ett nummer elva att leva för att med det krossa isen bryta livet till att aldrig vara påväg nånstans.

men vi lärde oss aldrig koderna

21

vi byggde honom av våra sista cigaretter
våra busspengar vi bröt av honom mitt itu vi sparade på krafterna
tog ifrån fötterna. Han var våra smutsiga drömmar ett lakan vi hade för att rensa våra huvuden en egen värld fylld av träck och sorl en ocean vi simmade dök långt ner i våra egna psyken. Vi byggde av honom vårat allra sista begär.. En själ någonting att tro på skapad av våra egna händer. En nattvakt. Han var satt alltid på min stol på morgonen en mörk sol på kvällen något med ånger. Jag hatade honom. Jag älskade honom.

21

det ryker av kropparna
tät lukt av diesel och aska
när de dör, ett blått sken
sen inget mer
när de lever
ett svagt grått ljus
för att roa oss
brukar vi låtsas
att de går att rädda

och

giftet fyller kroppen till bredden
Och sipprar ut ur alla öppningar
huden spricker under inre tryck
och kvar hud och skärvor
När vi förlöser oss själva
Klättrar ut ur kroppen täckt av
Galla och lera
Något att göra
Titthål med
in i sig själv
när hjärnan
rinner längs väggarna