Så raserade världen omkring honom, den värld han hade lärt att älska. Förut en stark och glädjefull man - driven av motgångar - nu var det som om luften hade lämnat honom.

Det hela hade börjat som en dag full av motgångar, följt av en vecka och sedan följt av veckor med problem som hopade sig likt hungriga gamar - gäckandes och hånandes stirrande på honom med livlösa och hungriga ögon. Till sist var det som om någon givit honom ett hårt slag i magen, så han tappat andan och nu kippade efter luft. I detta tillstånd - visade det sig -  kan en självständig och stark man, plötsligt snabbt förändras till en svag och beroende människa, med ett starkt behov av värme. Vad som nu drev hans värkande själ hemåt - var just detta behov. Tanken av värme och närhet gjorde att blodet pulserade ut i hans kalla hjärta, och började finna hopp. Stegen ökade - medan han i den kalla vinterkylan - ensam vandrade hem en mörk vinterkväll i November.

Vad som sedan följde denna dag - skulle vara något som han inte riktigt kunde inse vara fullt så smärtsamt som det var förrän långt senare. Han kunde redan ana vad som skulle hända - men var ändå inte kapabel och i skick att inse det - bara timmar tidigare hade han förstått att han inte längre kunde lita på någon - varför skulle det vara annorlunda nu?

Han hade under flera år funderat var det var som fick honom att aldrig vara nöjd. Alltid fanns det något mer och bättre. Han hade upphört att frustrerad och irriterad kritiskt granska sin omgivning för att kritisera sig själv - och sin oförmåga att njuta. Han hade levt ett kallt liv - oförmögen att känna - och framförallt att älska. Långsamt började han finna nya perspektiv - och plötsligt stod hon där framför honom - skinande, varm och glädjefylld.  Hans värld förändrade sig den dagen - till något så mycket bättre.

Det var en karneval av känslor färgade av regnbågens alla färger - och han var den lyckligaste mannen på jordens yta. Han vaknade i natten - sittandes begeistrad av att insupa njutningen av sann kärlek. Livet var fantastiskt.

Under de följande åren - började han sakta sträva efter mer. Om det inte alltid var så perfekt och underbart som hans nya värld hade förvandlats till existerade, så var det återigen något litet fel som frustrerade honom.

Fylld av ånger började han sakta inse - att det var fel. När allt började raseras - så var det fel - det raserades inte. Det han alltid velat ha fanns redan - det var inget som raserades - han var bara tvungen att välja att göra det som gjorde honom lycklig. Denna vetskapen tog honom plötsligt. I hans mörkaste tid - som en bländande blixt - fann han svar.   

Promenaden i vinterkylan började lida mot sitt slut. När han steg in i värmen var han säker - nu kunde inget längre göra honom illa. Det enda som fanns nu - var hon -  han visste vad han var tvungen att göra. Han steg in och satte sig för att se henne - hans allt - och se  hans liv med helt nya ögon. Hon satte sig på huk framför honom och log - hela hans kropp smälte samman. Han ville inte längre hålla kvar det som tidigare varit så viktigt, han ville inte bara ge delar av det han kunde för att han inte vågade - han ville ge henne allt. Hon lämnade honom.

"Du gjorde mig till en bättre människa - målade min gråa värld - och glömde lämna kvar något av det i min själ när du försvann."