Han dansade i dammiga sulor på glödande kol.
Såg barnen leka i elden som så många gånger förr.
Tömde whiskeyflaskan på näst sista droppen.
Slängde den i elden.
Sedan small det till
fast inte på samma sätt
det var inte den där öronbedövande skräckslagenheten
som för fem år sedan.
Den dag hans syn dog bort i dödens askflagande dimma och
barnen gick in i elden och försvann.
Den dag marken färgades oigenkännlig.

Borta vid horisonten gnistrade det till och en hand kallade honom herr Bisco. Själv log han bara och släckte cigarettfimpen som närapå nuddade läpparna med sin glöd mot armstumpen som mest var där som prydnad. En stel protes. Han hörde den vänliga rösten igen, stannade upp och leendet försvann. "Herr Bisco?" Han hade aldrig blivit kallad det, det var som om rösten skämtade med honom, det var förnedrande att bli kallad för herrn i ett landskap där floden torkats ut av tårar. Han var ingen herre, han var bara en gammal fiskare utan fiskebåt vid en värmande brasa någonstans under en naken himmel, en natt av tusen nätter.

I fötterna lekte skrattet och han drog sig undan den vänliga rösten utan protester, rösten tycktes bara följa med, följa med i dansen. Dansen följde den glödande kolen och barnens glada rop. "Lyssna på elden och du ser änglarna" så hade han själv sagt en gång utan att tro på sina egna ord, idag trodde han, för han såg eldens änglar, han såg elden. Han log och kände kvällsbrisen som lika gärna kunde vara morgonbrisen.

"Jag vill hem nu..." Orden var en viskning som försvann i vinden.