|
|
oförändrat stilla
samurajögon
grumliga sneda
genom glaset
sorlet klackarna
det svaga ljuset
det ligger något
skört kring allt jag gör
storstadsljud
ett mummel om rätt och fel
den utmärkande normen
du
kan inte beskriva dig bättre
jag glömmer något
som jag kanske lovat
för länge sedan
det brukar vara så
det otätade
hur jag liksom
läcker
spricker upp
ena handen skymmer
strålkastaren
jag älskar så
tyst
Fri vers
av
Anna Frölander
Läst 775 gånger
och
applåderad av 25 personer
Publicerad 2007-11-28 07:58
|
|
|
≈
\"grumligt sneda/genom glaset\", här känner jag att du fångar hela känslan. Det är allt det som finns där men vilar under sordi. För att det är oåtkomligt?, börjar transformeras? Jag ser en kvinna ensam på en restaurang, de andra gästernas samtal slinker in hos henne i filtrerade sjok. Tänker att det glömda löftet kanske inte ens kräver att bli uppfyllt längre. Och att det är det smärtsamma.
2007-12-14
|
|
|
|
katt.inc
Stämningen du förmedlar i denna text är stilla, dämpad och varsam. Jag finner ett lugn som inte är helt oemotsagt men ändå segrande. Mycket vackert.
2007-12-08
|
|
|
|
Bjarne Nordbö
Njuter sista stycket stort. Det liksom binder ihop den spröda tonen som jag finner i din utmärkta dikt.
2007-12-07
|
|
|
|
Joanskij
mållös. läste 2 ggr i sträck.
dina ord är så varsamt framlagda, som stöd under ett babyhuvud, ger sån kraft - jag kan bara applådera och säga att du är grym. !
2007-12-06
|
|
|
|
Nina V A
aahhh jag gillar hur du håller ihop - stramt - likt inledningens samurajögon och sätter känslan just däri - som ett form av utrop \"samurajögon\" och det återhållna, visst står det i kontrast, skickligt absolut! I det behärskade registreras omvärldens mummel, rörelse på rörelse ändå på ytan oförändrat stilla - normen väger i handen
Anna jag går igång ständigt på ditt språk, fan va nice - tack som fan - glad att du finns!
2007-12-05
|
|
|
|
BetweenTheLines
Subtilt,snyggt,nästan försiktigt lågmält tillbakalutat(ett mummel om rätt och fel)halvägs på väg ut,men inte hela vägen,får lysa i skymundan istället,diktjaget asså,men inte diktarens samurajpenna,som är vässad
\"du
kan inte beskriva dig bättre\"
behaglig,stillsam,vass läsning,riktigt bra
2007-12-01
|
|
|
|
asplausibelt
Drömlikt, lågmält, som de där gångerna när man plötsligt stannar upp och allting plötsligt framgår så tydligt. Är inte säker på slutet, jag fastnar lite på \"så\" och vet inte riktigt vilket \"så\" du menar, inte för att det egentligen borde vara något problem, och det är något med strålkastaren som bryter stämningen för mig. Kanske är det meningen. Vissa formuleringar är så vackra i sig själva att jag läser dem om och om igen, ex. \"det ligger något skört kring allt jag gör\" och \"jag glömmer något som jag kanske lovat för länge sedan\". Små poem som har mycket att säga utöver diktens sammantagna intryck. Mycket fint.
2007-11-30
|
|
|
|
Rakel Lorner
Älskar den febriga känslan i:
jag glömmer något
som jag kanske lovat
för länge sedan
det brukar vara så
det otätade
hur jag liksom
läcker
spricker upp
Det är som att du vill säga något klart om den värld vi lever i. Om hur disigt det är, men protesten är också disig och det är just det som gör den trovärdig för mig.
det ligger något
skört kring allt jag gör
storstadsljud
Mycket, mycket bra!
2007-11-28
|
|
|
|
Robert W
varje gång jag ser att du skrivit nåt nytt blir jag glad anna. du levererar och jag känner mig alltid rikare efter att ha läst nåt av dig.
den här läser jag försiktigt och trevande (likt de mesta jag läser av dig, kanske borde du testa att riva loss nångång, lägga i en högre växel?).
det slår mig att jag gillar början och slutet först, särskilt sammansättningar som \"samurajögon\" eller
\"ena handen skymmer
strålkastaren
jag älskar så
tyst\"
dessa enkla formuleringar är mästerliga och passar perfekt i i diktens känsla.
titeln vet jag inte om jag köper riktigt däremot. kanske för att när jag läser något jag tycker riktigt riktigt bra om, så vill jag gärna pilla i det, varför vet jag inte. och är det något som kan offra sig i ditt verk så är det titeln.
/R
2007-11-28
|
|
|
|
Christer Eriksson
Du är så stilla i dina ord, alldeles lugn. Det är som en regelbok över ditt (diktjagets) eget oförskönande handlande. Lite som om diktjaget står utanför sin egen kropp och begrundar sitt sätt att röra sig runt sina egna känslor. Liksom tjuvkika vad det egna ansiktet avslöjar. Det känns personligt men inte för mycket.
” samurajögon
grumliga sneda”
Jag har ju stor kärlek till såna ögon, så det fastnar. Kanske har jag lite svårt med ” det svaga ljuset” kontra ” strålkastaren” på slutet. Svagt dubbelt, men då är man jävligt petig. Men det är bara för att du är så bra som jag vill påpeka en sån petitess. Johan Hallgren får ursäkta, men jag tror att Anna tar det som konstruktiv kritik. Så kanske ”det svaga ljuset” kunde varit något annat, som rent flytmässigt stämt in. Slutet är ju annars stort och snyggt och det är där man sätter dikterna vilket du gör här som ett simhopp utan plask.
”ena handen skymmer
strålkastaren
jag älskar så
tyst”
Och här det den ensamma som står tvingad inför gruppen där uppe försöker frenetiskt passa in lagom i dessa mallar av Aftonbladetläsning och hänga med i fikarumsdiskussionen om BondeArne borde ligga med FarmenCristina eller tvärtom och en orgasm i sekunden annars är du misslyckad, det eviga skrävlandet. Kändes som jag fladdrade iväg men du födde tankarna. Väldigt vackra rader. Grymt.
2007-11-28
|
|
|
|
baklänges
tycker om stämningen i den här, stillheten. och luften i texten. en serie bilder, som bakom ett glas. dikten sker lite på avstånd, samtidigt helt inuti. ljuden känns viktiga, de pågår i bakgrunden, ökar ibland i styrka, tränger in i något bedövat. tycker de två sista styckena är bäst.
ena handen skymmer
strålkastaren
jag älskar så
tyst
är väldigt vackert.
2007-11-28
|
|
|
Nästa text
Föregående
Anna Frölander
|
Se alla