Under en vecka har jag med stort intresse följt denna tråd på Er eminenta site kring Guds existens. Ett, kanske uppemot fem inlägg har jag läst om dagen, för att smälta , ta in , analysera, värdera.

Jag har själv skrivit en dialog kring just detta tema och jag har funnit dialogen ständigt varit levande. Nya tankar har kommit upp som betvivlat min föregående ståndpunkt. Frågan har tidigare förvillat mig och jag har våndats i åratal, en blödande agnostiker som vandrat i skor, skavande utav frågor.

Jag känner själv att jag idag funnit svaret, men jag vill ändå reflektera kring ett par av de stora argumenten kring frågan. Vågar jag dock på mig en prolog?

Grundstenen i mina frågeställningar är alltid att försöka gå ett steg bakåt, att försöka ifrågasätta frågeställningen. För att ge ett exempel. Står jag framför ett övergångsställe med röd gubbe på trafikljuset så frågar jag mig först:

Varför är det röd gubbe?

Sen frågar jag mig:

Varför undrar jag?

Varför existerar frågan om Guds existens? Varför är svaren av den karaktär vi sett presenteras bl a i den här tråden?

En debattör ansåg att närvaron av moral i vårt samhälle är i sig ett bevis på Guds existens. Utan Gud skulle det inte finnas ett behov av att efterfölja regler.

En annan ansåg att all existens har en orsak för sin existens - Därför finns Gud som det ting som skapat existensen. Vem som nu orsakat Guds existens framgick dock inte.

För mig är det här exempel på två huvudfåror i människans behov av Gud - Behovet av en förklaring för tingens uppkomst och en trygghet i styret av alltets ordning.

Det ena sidan är ytterst reell(tingens existens) och den andra ytterst abstrakt. Båda suktar de efter samma sak -  mening.

Det måste finnas en mening med vår existens och det måste vara en mening i att vi agerar som vi gör. Mening är det mönster som ger oss vägledning, som säger oss något - till skillnad ifrån det meninglösa gyttret, det otydbara utan sammanhag,  kaos.

I ljud, bild, form vill vi hela skapa vår värld av mening. Allt ska andas överordning och genomtänkt design. Allt ska ha symmetri och rytmik. T o m naturen vill vi tukta med alléer , buxbomshäckar och singelstensgångar. Och det är när vi läser om äldre tiders beskrivning av naturen , före Linné och Rousseau, som vi också, enligt min mening kommer vidare i tankekedjan.

För sextonhundratalsmänniskan, och dennes företrädare, var skogen och naturen en skrämmande plats. Tassemarkerna var inte det ställe man trivdes i. Där fanns en rädsla för naturens kaos, symboliserat i diverse skepnader som vättar, bergatroll och  skogsrå.  För i detta kaos existerade en gång de rovdjur som gärna åt vårt kött, betydligt mer reella än de mytiska gestalter som senare tog deras plats. I buskar och snår lurade en gång faror för våra urfäder,  på samma sätt som den gör idag för våra långväga släktingar i de rester av orörd natur i världen.

Så, ordning, symmetri, rytmik ger oss tillflykt ifrån det hotfulla kaoset. Denna ordningshysteri tar inte bara plats i tingen och vår omgivning. Den invaderar också vår tankevärld med abstrakta värdebegrepp som Rätt, Fel, Moral, Värde, Tid,  Lycka, Olycka, Framtid, Dåtid, Nuet, Godhet, Ondska, Sanning och Lögn, Verklighet och Illusion, Liv och Död. De abstrakta begreppen skapar vägledning i en abstrakt värld med en verklighet vi skapar själva. Här formas rymd om till kubikmetrar, avstånd till meter, ansträngningar till segerpoäng och pengar, lycka till pulver och piller. Och i denna abstrakta värld skapas också dess egen överordning och arkitekt - Gud.

Gud formar början och slut, Gud rättar till och formar om, Gud tar ut hämnd emot de onda och belönar de goda, Gud vägleder och lyssnar. Gud är det färglada draperiet som skymmer de obehagliga och otrygga frågorna. Gud tar ansvar och förlåter våra fel. Gud belönar de som tror på Gud. Gud ger hopp i hopplösheten. Gud behövs också för att rättfärdiga dina gärningar och döma dina fienders. Gud definierar Rätt och Fel och sätter sig över desamma vid behov.

Behovet av att tro på ett gudsbegrepp - ett högre väsen som besitter de karaktärer jag beskrivit ovan, är ett kit för att komma över en rädsla och en otrygghet inför kaos - att livet och tillvaron är helt meningslösa förutom den mening den skapar för dig och mig - här och nu.

Som avslutning på min inlägg vill jag ta fram ett tidigare citat ifrån denna tråd, ett citat av Friedrich Nietzsche:

I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i "världshistorien": men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. - En sådan fabel kunde någon hitta på, och skulle ändå inte tillräckligt ha belyst hur ömkligt, hur skugglikt och flyktigt, hur gagnlöst och godtyckligt det mänskliga intellektet ter sig i naturen. Det fanns evigheter då det inte existerade; när det åter är borta, kommer ingenting ha hänt. Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det.