Du spelar din teater,
trots att vårt hem saknar ridå.
Du bugar för applåder
av publik som du bett gå.
Du har ju dina later,
jag - din birollsinnehavare - likaså.

Du gör så stora gester,
grimaserna ska synas till sista bänk.
Du skriker så på fester,
och ignorerar mitt stilla ögonblänk.

Du spelar tragedi när jag spelar komedi,
du kan dina repliker så bra, utan sufflering-
Men vad spelar det för roll när hem-teatern gapar tom,
och vår livspjäs rullar fram med pyspunktering?

Mina gester och inlägg du varken hör eller ser.
Vi är som teateransikten, men vem lider och vem ler?