Jag lade brickan och pistolen på bordet bredvid orden för länge sedan. Sade upp mig från lagens bibel och gick ut på gatan. Det var en sen oktoberkväll och jag hade valt att inte vända ryggen åt återvändsgränden. Vad skulle du göra om du såg din syster bli systematiskt våldtagen varje kväll klockan halv åtta då när hon kallad mamma såg på Jeopardy på högsta volym? Vad skulle du göra om du kände slemmiga andetag i nacken? Vad skulle du göra om du såg din bästa väninna bli misshandlad till oigenkännlighet? Vad skulle du göra?

Jag heter Angel McGregor och jag är som du. En seriöst arbetande mördare om du så vill.

Jag sköt av min pappas manlighet en fredag, mamma har aldrig pratat så mycket som den dagen, inte heller gråtit. Jag slog in skallen på killen som sade sig vara kärleksfull pojkvän till min älskade väninna, han visade verkligen på ömhet den dag han sparkade sönder magen på henne och lämnade deras ofödda barn i en blodpöl på det kalla kaklade köksgolvet.

Jag kallas mördare. Ni kanske undrar varför jag skriver detta, saken är den att jag har räddat fler än två, det har blivit en hel del de senaste åren. De kallar mig seriemördare. Tycker att sådana som jag, sådana som jag ska rensas bort från gatorna, när det är jag, jag som gör dem säkra. Säkra för dem som inte faller i facken för misshandlare, våldtäktsmän och mördare. De borde tacka mig, men istället sitter jag nu och knaprar på ett kycklingben några steg från döden och detta min vän, detta brev är mitt avsked.