Hon står där och ser ut som en ängel eller i alla fall som en älva med ambitioner. Står med ryggen mot solen, läser på busstolpen, har en fyrkantig ryggsäck och en klämflaska juice i handen. Inga solglasögon, det borde hon ha haft. Hon är nästan inte sminkad heller och undrar om det syns att hon var full så hon spydde igår.
Det är lördag eftermiddag, juni och förbannat hett. Hon mår illa, måste kissa och vill komma hem. Fel: måste komma hem.
För mittemot henne står hennes prins från igår med två skrynkliga ögonbryn av solljuset och ser inte ut att blinka alls. Prinsen har en bländvit, v-ringad t-shirt som visar mer brösthår än vad hon vill se.
Kom tillbaka när du ser ut som Bosson, tänker hon.
“Jag ringer i eftermiddag” säger han och ser på henne. Ler. ”Okej?”
Hon tittar ner i marken.
“Jag har inte kommit hem då” säger hon. “Är inte hemma förrän fem typ.”
”Då ringer jag.”
”…eller…kanske halv sex. Kanske senare. Jag vet inte…”
Hon står med armarna i korts i en sorts balettposition, fötterna formar ett T, och vill att bussen ska ta henne härifrån här och nu. Bussen eller vad som helst: flakmoppe, trollslända eller epatraktor. Just nu har hon massa saker att tycka om att åka hem till.
“Ikväll då?” frågar han.
Ursäkta men jag tror inte det tänker hon. Lukas hette du va?
Hon vet inte riktigt vad han heter i efternamn men hon har inte tänkt ringa honom så det spelar ingen roll. Någonstans i ryggan ligger hans nummer. Kanske.
Lukas är ingen hon vill dra hem när mamma och pappa sitter och kollar på TV på andra sidan väggen. Ibland är det bra att ha ragg man kan lämna rätt snabbt; plocka upp jackan, rycka i en kompis och säga att man drar nu, bara för att man är så himla trött eller för att han inte verkar snygg och känna hans mintspritsandedräkt när han frågar om de kan träffas i morgon.
“Nja, alltså…såhär, jag… jag ska kanske ut” säger hon.
”Ut? Med några kompisar?”
”Ja.”
Lukas säger ingenting. Det är han bäst på.
Hon och han hade varit en kort historia, ett par timmar bara. Avslutningsstrul (han) som hade sett bättre ut i dunkel än i dagsljus. Även om hon inte ville erkänna att hon verkligen hon blivit kåt på riktigt när Lukas försiktigt bit-nafsat henne i örsnibben så den hade dunkat av lust och lycka.
Fina ögon, fina händer, bra kyssare. Men resten, ungefär 97 procent, var inte sådär värst intressant. Hade de dansat igår? Jo. Pratat först, hånglat sedan eller till och med hånglat först och pratat sedan. Slutat lyssna och klämt ännu mera Pops.
Lukas prat har tagit slut. Det finns bara sjuka grejer kvar som han inte berättade igår, de mörka sidorna av hans liv: mjällschampo, att han luktar på sina strumpor, hans pinsamma plattor, och ett märke som han inte hade råd med. Kanske berättar han något som intresserar henne. Hur man hittar en äkta prins, blir rockstjärna, ärver en miljon, om han har snygga kompisar eller till exempel att han tänker låta henne vara och slutar vara allmänt pinsam.
“Men…” säger han och verkar gråtfärdig. “Jag trodde… vill du inte att jag ska ringa eller?”
“Kan du vara tyst eller, det är en massa folk här” säger hon. Hon hoppas han säger det själv snart så slipper hon dra det ur honom för då kan de få hålla på hela natten eller längre. Hon har liksom ett liv att passa.
“Jag var full” säger hon jättesnabbt och vill att han ska höra det. Hon ger honom en snabb blick för att kolla om det gått fram. ”Okej, det händer eller hur? Alla var fulla.”
Lukas blick flackar och armarna hänger slappt efter kroppen. Nu ser han ut som en luftmadrass som tappat all luft och är på väg att blåsa bort; föras bort av en varm vind som landsätter honom någonstans så långt bort att han glömmer henne.
“Jamen...”
“Jag var full. Okej? Jag var full.”
Sorgsen. Snart blir han sorgsen. Och ingen buss som kan hjälpa henne utifall han dränker henne i tårar.
“Jaha. Hm-m.”
Han ser ledsen ut. Det är inte hennes fel och det måste hon säga till sig själv om och om igen. Om han är kär så är det väl kul för honom. Hon har bara sagt som det var, att hon var full. Tål han inte det? Han får väl ta ett nej som en man eller hur?
“Så i alla fall…” säger hon och spanar efter bussen. “Jag… hrm. Jag var full. Okej?”
Hon ser på honom och viker inte blicken för att han ska fatta vad det handlar om.
Det gör han inte, stirrar bara på sina dyra skor. Hon tittar på dem och misstänker att hon måste vända bort blicken snart så han inte tror att hon är imponerad av dem. För det är hon inte, inte speciellt mycket.
“Jaha” säger han men nu ser han sur ut. Ögonbrynen ser ut som en ondskefull åskblixt. Tänk om han hoppar på henne nu och dunkar ner henne i trottoaren av galenskap och åtrå och kärlek och sorg och raseri och allt.
”Ja vaddå? Jag kanske var det. Tror du jag ljuger eller?” frågar hon.
”Nej.”
”Då så.”
”Du kommer väl för fan ihåg att vi…”
”Men alltså allvarligt, jag var FULL.”
”…att vi skulle ringa.”
”Sluta nu. Nu får du fan sluta.”
”Jamen, du och jag…”
”Håll käften, annars skriker jag. Fattar du? Bra.”
Hon försöker döda honom med blicken. Han försöker fixera blicken på henne igen – mitt i hennes ögon – och hon möter den då och då. Det blir jättejobbigt att över huvud taget existera på den här planeten helt plötsligt. Läskigt.
“Du, min buss kommer nu” säger hon.
”Nu?”
Han tittar. ”Var då?”
Ser inget.
”Snart.”
Hon tittar på en klocka som hon inte har på sig just då, en betygspresent som är svindyr så hon är rädd för att bli rånad så fort hon har på sig den. “Femtitvå skulle den komma. Bussen alltså. Klockan är väl typ prick nu eller? Jag vet inte. Ser du den?”
Hon spanar.
“Den är femtitvå nu” säger han och kollar på sin klocka. Hon ser på honom. Han har inte fula ögon men blicken är liksom tom.
Nu. Ja!
Bussen – äntligen kommer den.
Hon tar upp sin smälltjocka portmonnä som innehåller H & M-kvitton och lappar till provserier hon aldrig skickar in och kvittot till den fest som hon sprang ihop med Lukas på igår kväll när livet var lätt att lekfullt som pop.
Bussen har ungefär 100 meter till hållplatsen nu. Hon tar fram busskortet. Tittar om han fortfarande är kvar.
“Så vaddå? Ska jag ringa eller..?”
Det är han.
Men HALLÅ? Fatta! Har du problem eller?!
“Vi får se, sen kanske”, säger hon och det känns som att lova allt men ändå inte. Hon spanar mot bussen och till slut kommer den. ”Jag kanske…kanske bara vill vara hemma ikväll…kolla på tv och softa.”
”Skulle inte du ut?” frågar han.
”Men ursäkta förhör du mig eller vaddå? Ja, jag ska kanske ut eller vara hemma, jag får se…ursäkta, men jag får faktiskt bestämma mitt liv själv.”
“Jaja” säger han och hon tycker inte att han ska vara så sur för hon är fan inte skyldig honom och hans prettopjuck ett hångel direkt.
När bussen stannat kliver hon på först och busschauffören tittar på henne och hon vill inte ens veta vad han tänker och hon får sin växel och går och sätter sig på mitten.
Kvar står Lukas och ser på henne, kvarglömd som en valp utanför Ica när de stänger på kvällen. Han vrider huvudet en aning, tittar på sina skor och sedan på henne. Hon håller blicken rakt fram.
Vaddå, spela roll: jag var full. Och det var fan alla igår. Du också faktiskt. Vi kysstes kanske lite, en gång på dansgolvet och en gång utanför men då var det inte så romantiskt för det stank ju skit där. FÖRVÄNTAR du dig att det ska betyda nåt eller vaddå? Du är ju helt cp. Vi lekte ju bara lite, det var inget seriöst, fattar du inte det? Jag var full och du med och ursäkta men tyvärr: du är ju knappast söt som socker om man säger. Typiskt män att ge en dåligt samvete. Jag var full, kan du fatta nångång eller ska jag behöva hämta nån som spöar dig tills du fattar?
Bussdörrarna stängs. Det är varmt och hon är törstig. Ryggsäcken ligger i henens knä.
Hon vinkar till honom – inte kärleksfullt eller jätteglatt men liksom artigt – och han gör en äsch-gest mot henne när hon åker förbi och sedan stoppar han händerna i fickorna igen.
En äsch-gest. Jaha, men tack så mycket, är det vad hon är värd?
Jävla småbarn tänker hon när bussen fått upp farten. Fuck you så jävla hårt.
Ursäkta om hon inte har lust, men hon var faktiskt full. Sånt händer. Hon är inte skyldig någon ett dugg. Faktiskt. För hon var full ju och sånt händer faktiskt. Sånt händer faktiskt hela tiden.