Drogen blir aldrig mer än vad vi skapar ur den. En påse jord kan bli mänsklighetens värsta fördärv, ett blint maktbegrepp som förslavar oss och kokar ur våra hjärnor. Luften i ditt rum kan bli historiens mest omskrivna helvete, skapad ur miljoner droppar svett och ångest. För det är i våra hjärnors receptorer det avgörs om nyckeln ska passa, om vår verklighet ska försvinna bort bakom ridåer av fantasi och hallucinationer.

Jag är inte rädd för droger. Jag är rädd för mig själv. Jag har svårt att gå förbi ett godisstånd. Jag kan bågna inför nylagad mat när magen smärtar av tomhet. Och jag har svårt för att låta bli att andas. Jag är med andra ord otroligt karaktärlös. Och jag har insett att jag är som gjord för heroin, kokain, pervitin , name it as you like it. För i labbet, inför signalsubstanser och välslipade molekyler, är jag precis som du: Ett hopplöst skinnerboxdjur som dansar för frön.

Men, jag vill ändå säga att drogen har något att säga. Den sjunger en sång om oss alla. Den sjunger om viljan att aldrig få nog, att förväntan spräcker all lycka. Den sjunger om stunden när vi alla får tag i dopaminratten, då vi plötsligt blir lika kontrollerade som kon framför berget av kraftfoder. Vi är då alla lika dömda till vår egen förintelse.