egentligen

vill jag bara tala om med mjukhet

att din röst fattas mig
här i den innersta jag
där den smekte med sin vårvind
över allt det tungt slutna

men jag håller det inne av rädsla

för vad vet jag om dina tankars innerlighet
om de ännu finns för mig att dela
eller om du är hos någon annan nu
i en annan själ som läser dig

jag är en patetisk drömmare

för du flyter i mina vener
du är en del av kroppens signaler
går under min hud
och låter inget annat beträda
än dina berörande händer

du är modet jag tappat
tårarna som rinner av förlust
men jag andas silverhopp
från dina försiktiga antydningar

att jag ännu är ett värde för dig

men blir det någonsin enkelt

när förnekelsen är så slug hos individen
en bemästrare inför känslor
förvirrar vilseleder lemlästar

om du har en sista sanning

så skänk den till mig
som jag skänkt mig själv åt dig
ge mig ro av vetskapen
så jag kan sova om natten
andas fast stjärnorna inte glimmar


du är

allt