Skummet från balkongfönstren har frusit nu. Frusit till runda, löddriga, stenhårda dropp och pölar på cementgolvet. Hon nuddar en med tån.
Tänder en cigarett och tänker att det syns att de hade bråttom.
Det hade aldrig varit bråttom med balkongfönstren förut, aldrig någonsin: bakom det spräckliga mönstret av två regniga årstider – meteorologiskt och mentalt regniga – hade han och hon inte låtsas om dem. Första tiden hade de stängt dörren till sovrummet. Balkongdörr upp, korta pauser med kvällsluft, ilningarma i ljumskarna som inte ens ett tacorullat duntäcke höll ute.
Han utan kudde. Utan överkast. Utan skyddsomslag på varje millimeter. Utan henne – hur var han då? Frös han naken i balkongdörren. Grannarna i jacka och mössa mittemot och en halvt skymd tv bakom gardinen – frös de? Skulle de sakna bilden? Bilden av hon och han. På balkongen. Efteråt. Då, på den tiden.
Bilden av henne själv som han alltid målade: en smal Barbapappafröken, den med knut på huvudet och glasögon. Köra ett par kinapinnar genom knuten som en trasig radioantenn, hårslingan över smekområdet, höger kind, den utan märken.
Bilden av henne och hur hon lutar sina grå träningssorts mot dörrkanten och texten som står tryckt över rumpan – UCLA – att se hur som en stege. Alltid något som…som skaver. Peta ut ett snott resår från midjan. Känna den snärta mot skinnet utan kommentaren:
”Som ett pistolskott, Nora.”
Orden och munnarna de kom hade snabbt gått ifrån att vara ett löpande band med briljanta sushirätter – typiskt sånt ställe går när man är i New York och går ut första kvällen för att ”testa stan” – till att bli måndagspost, kantiga saker, allt på en gång som en adresserad spya på hallgolvet.
Hallgolvet, ja. Ytan där mattan (”OH SHIT NOT YOU AGAIN!”) låg är slät, orörd. Inte en repa. En tom, slät kvadrat.
Tavlorna ovanför sängen är borta. Hålen, märkena finns kvar i tapeten de inte brydde sig om eller sket i att måla över. Skämmas över märken, sår efter spikar, nålar? Ha, vaddå för? Man ska väl se att stället är genomlevt, att det bott människor här, om än bara… om än bara för ett år eller så.
Balkongen hade aldrig varit hennes trädgård, inte ens på sommaren. Men duvorna hade hittat dit och skitit ner utemöblerna hon och Bill aldrig använt. Bara rekvisitan i ett förhållande, utan en enda personlig detalj, en cigg i en mugg på en gammal tidning, gul av solen, bubblig av regnet och nattfukten.
Rekvisitan: kuddar som dragits ur sina fodral och staplats som sockerbitar med dragkedja i sidan i hörnet av vardagsrummet. Dammtussarna – de liknade fyra sovande marsvin – som bäddat in sladdarna bakom tv-bänken. Stolarnas skrap i parketten när även de staplas. Benens gummiploppar som gnisslat mot träet, som möbeln velat hålla sig kvar och se ur allt skulle sluta. Stereon mot väggen, sladden tejpad och hoprullad ovanpå. Skivor, hans såklart. Högtalarna bredvid.
Avtorkade marmorskivorna i fönstren, till och med vridknappen till elementet sköljd och lufttorkad. Inställd på tvåan för att inte rören ska rosta. Fesljummet.
Spåren efter hans duschvåta fötter, ett Robinson-möter-Fredag-avtryck på 91 kvadrat. Hon undrar om hans fotspår möter på golvet. Kanske vid soffan. Hon vänder sig om – nej inte framför balkongdörren heller.
Hon fimpar i förtid, det händer egentligen bara när hon är onykter och hänger med på fester som efter en stund börjar kännas obehagliga – just på grund av att ingen ens märker att det håller på att bli obehagligt. Hon kan inte förklara det eftersom hon inte vill och inte behöver.
Känslan räcker.
Känslan räcker så bra ibland, eller hur?
Madrassen också. Kunde ha varit en funky, lite halvanarkistisk studentlya.
Men snöret ligger bredvid. Packsnöret; vitt och trådigt i bomull. Klippt från sömmen på ett kasserat lakan, säkert hennes, då från den-andra-tiden när hon flyttat ännu snabbare än nu.
Pappa lilla rymmerska förnekar sig inte.
Madrassen ska rullas, packsnöret ska lindas om och sedan ställas tillbaka till mamma och pappas källare igen.
Nu blir det sista lakanet, örngottet och påslakanet sådär nattkylt som hon vill ha det.
Rummet ser roligt ut utan deras säng, deras varsitt nattduksbord där han travade älskade/levda Paul Auster-pocketar som scouter staplar ved till lägerelden – ett vinglande kvadratiskt torn av hörn och hundöron där varenda sida (hon provbläddrade snabbt ibland bara för att kolla) doftade hans after shave.
Doften är raderad med Klorin som för tankarna till offentliga toaletter. Golvet ser roligt ut när inte Bills ömsade himmelsjeans ligger i språngställning bredvid överkastet på golvet eller när hans kavaj av fejkat ormskinn inte håller på att välta fåtöljen vid fönstret.
Golvet ser roligt ut. Någon borde tala om för det att ingen skrattar. Inte hon, absolut inte hon – herregud skratta, skratt från en balkong en natt, det försvinner ju på en sekund och ingen får tag i det. Inte hon heller, om hon skulle vilja eller kanske bara en gång på allvar faktiskt orka försöka. Orka.
Går in, stänger balkongdörren – sista andetaget utifrån.
Ut genom sovrumsdörren som de oljade gångjärnen på igår. Till hallen, Badrummet: inga livstecken där heller. Inga glömda rakhyvlar eller Bills pyttehylla med metrosexuell materia, krämer och skrubbstenar. Hennes eget livstecken: som borta, uppätna av dammsugaren som stängde dörren efter sig när den gick. Inte ens en plastremsa från en ob-förpackning vid badkaret.
Eller varför inte askblonda, Snövitsvarta eller vindruvsblå färgklimpar i handfatet efter
Månadens Totalt Personlighetsomvälvande Hårfärgning.
Inga spår efter doftljus när de knarkat vin med bleka druvor på etiketten och Leonard Cohen, både fram och baksida, Greatest Hits med kortslutning och raketer i varje bokstav.
Ljudet av vinglasens fötter mot badskumsglansigt kakel, skört och dyrt. Deras tid, en tvåtid.
Väggarna bar inte spår av ekon eller. De hade studsat undan ljudet från hennes hårtork varje månaden, Bills musik, pratet, klinket från brödrosten och klicket i dörren när siste man lämnade stället för dagen.
Orden studsade också. En dag kom de tillbaka, mitt i ansiktet. Clownpaj laddad med glaskross.
”Jojo, vi klarade vardagsrumsfönstren bra utan att spilla nånting nånstans” tänker hon innan hon släcker och märker att hon kniper med läpparna för att inte falla i underbar rutin och säga godnatt till möblerna.