Ett landskap i avsaknad
blev min sista adress

där levde bara en ensam poppel
och min röst från den sjunde strängen

Ditt kött var enkom ett eko
våra själar slocknande lägereldar
i det svala aftonlandet

det sista som finns kvar av mänskligt liv
är något vackert, min vän
men kvällningen är här
och veden är slut

Det var tydligen elegier dina läppar formade
men du log mot stjärnorna
när jag kastades in och ut ur helvetets portar
nittionio till antalet

Mina ögon var bara en spegel
inte längre ett objektiv

Vi blev de sista

men jag säger det igen
i solens sista ljus såg vi nästan lyckliga ut