Jan-Erik var djupt skärrad av den lilla snoppen som var riktad mot honom. Men att skaka av rädsla var helt klart inte rätt metod för att överleva denna situation. Utan att stamma eller skaka på rösten öppnade han munnen på nytt.
“Som om det skulle fungera! Jag kan se rätt genom dig! Du är inget mer än lögner. Lögner och kobajs. KOBAJS!” skrek han. Mister Kill sänkte sin snopp.
“Varför säger du sånt? Varför är du så elak? Varför? Det där är faktiskt taskigt… O-och dina mamma älskar inte dig heller!”
Mister Kill sjönk ner på knä med händerna för ansiktet och ansträngda snyftningar hördes från honom. Jan-Erik log.
“Jag är inte elak. Jag berättar bara SANNINGEN! Hahahaha, du kan inte hantera SANNINGEN!” skrek Jan-Erik av elakhet och typisk manisk maktgalenskap.
“Nej, jag får ångest, du har rätt!” skrek Mister Kill och grät förskräckligt och snorade på sin Lacostekostym. “Jag är bara en dum idiot, men jag HATAR dig!”
Mister Kill grät lite till innan han utbröt “LEAVE BRITNEY ALONE!”, nu när han ändå var i farten. Jan-Erik höjde ena ögonbrynet, och strök sitt blonda Ken-hår ur ögonen.
“Du måste inse sanningen någon gång! Jag kommer lämna Britney den dagen du inser vad du gjort mot henne. Vad som verkligen hände den natten…” sa han hemlighetsfullt och Mister Kill tystnade. Han trodde aldrig att det minnet skulle komma tillbaka. Han tittade förvånat upp. Så kom han ihåg att det hade stått en man i fönstret, och plötsligt insåg han att det måste ha varit Jan-Erik.
“NEJ! Mitt förflutna jagar mig!” skrek Mister Kill, innan han återigen började gråta förtvivlat. “Prata inte om det, du vet inte vad som hände! Hon var SÅ ledsen och jag var… jag var…”
Mister Kill tystnade förtvivlat innan han fortsatte “… SÅ KÅT. Men om jag hade vetat vad som hade hänt, hade jag aldrig gjort. Om jag hade vetat att hon var min …”
Jan-Erik avbröt honom. “Vad? Jag pratade inte om den natten, men … OUÄH?! Jag menade natten då ni lekta kurragömma och du glömde att leta efter henne! Hon satt i garderoben alldeles ensam hela natten!”
Mister Kill sjönk ännu längre ner och gnuggade sig i ögonen. Hans stämma antog en ganska uttråkade ton.
“Jaha, DEN natten. Hon var så ledsen och jag … jag var SÅ uttråkad. Hon är väldigt tråkig, Britney, vet du.”
Jan-Erik nickade instämmande. Britney var väldigt tråkig. Men sedan kom han ihåg vad Mister Kill hade sagt innan.
“Hallå, förklaring tack! Och försök inte komma undan den här gången!”
Mister Kill suckade och tog ett djupt andetag. Sedan började han den långa berättelsen om Britney.