Mija står på grusplanen med minneskorn i klänningsfickorna. Minneskornen glöder och kanske är det solen, för gråhet har satt sig på din syn. Du nyser så där flickigt som bara femåriga flickor kan. Du nyser så som du gjorde den gången Rikard busade med dig, då han kittlade dig så att du låg lika hjälplös som en söt nyckelpiga på rygg. Det är sommar igen, men inte på samma sätt. Du är inte samma Mija som låg på rygg kiknande av skratt, du har bara glödande minneskorn kvar och klipulver i en burk, en burk du och Rikard brukade fånga gräshoppor i och lyssna på deras sång.

Din mor sa att han flyttat. Men Mija vet att dagen i dimman ändrade allt. Väggarna har börjat prata med dig igen och barnen tittar konstigt. Du ser inte förändringen i luften förrän du ligger på marken, gråheten har bytts ut mot Rikards skrattande ansikte och det gör ont. Du frågar Rikard var alla änglar är, men han skrattar bara. Sedan bryts det sköna i en välbekant röst. Du öppnar ögonen och ser en tennisboll ligga där och vila på marken, klänningen är smutsig och du ligger raklång och ler.

Där bakom ögonlocken i dimman lever han, din prins, Rikard med skrattet. Ibland önskar du att du blev blind för allt ljus är likt imma på hornhinnan. Eller är det kanske bara tårar. Men Mija gråter inte. Bara när hon är med Rikard.

Det hände något den där dimmiga dagen, dimman ändrade allt. Mija och Rikard hade hittat en liten sjö och något gick fel, alldeles galet fel där i dimman och regnet. Det regnade den dagen. Efteråt ville Mija inte gå upp. Bara ligga där likt kvinnan på målningen hemma hos farmor. Mija har inget rött hår, bara tusen fräknar och Rikard visste det. Han hade räknat dem.

Tanterna kallade dig lillgammal, tagen från ett annat sekel, en annan tid. Men du förstod inte, du visste bara att Rikard var borta och drömmarna lekte kurragömma med dig nu när närheten till tryggheten var borta. Drömmarna spann spindelväv, silverpärlor från regnbågens djupaste källa och det var vackert i sin melankoliskhet, men bara vackert. Du sitter upp, likt en nyvaken trasdocka med tårar i smutsigt ansikte, men läpparna ler för Rikard står bredvid och änglarna finns inte. Din mor har slutat ropa och du ser inte oron i hennes ansikte. Ser inte din mors röda hår glimma likt brons i eftermiddagssolen där på balkongen till fjärde våningen. Du känner bara benen när de springer upp för trapporna hand i hand med tanken av Rikard.