Solens strålar sken över Jan-Eriks ansikte när han vaknade. Han öppnade ögonen för första gången sedan han hittats förgiftad i Mister Kills herrgård, och upptäckte att det bara var en lampa som lös honom i ögonen. Därefter la han märke till tusentals chokladpapper som låg och skräpade i rummet. Han låg i en hård sjukhussäng med gula filtar över benen. Mittemot honom satt Estelle Skyler på en röd plaststol. Hon tittade upp och log.
“Jag har en bra och en dålig nyhet. Vilken vill du höra först?” undrade hon glatt. Jan-Erik gnuggade sig i ögonen innan han besvarade sin supersexiga bondbrud till kollega och flickvän.
“Den bra, tack” svarade han avmätt. Han kände sig smått illamående, som om han precis ätit alldeles för mycket.
“Du överlevde Mister Kills mordförsök, och han är numera död.”
Estelle log och Jan-Erik försökte sätta sig upp, men illamåendet höll honom nere. Han nickade istället och Estelle fortsatte.
“Den dåliga är att… doktorerna råkade operera in Mister Kills halva hjärna och hela hjärta i dig. Så ibland kommer du uppleva ‘svarta’ perioder då du ser vad som händer med dig, men inte kan styra det… Då är det Mister Kill som gör allt…”
Estelle tittade ner och la det ena benet ovanpå det andra. Jan-Erik grymtade.
“Vem är det som har ätit all choklad förresten?” undrade Jan-Erik, samtidigt som han granskade de enorma högarna. Estelle tittade nervöst upp.
“Eeehm, det är faktiskt du…” sa hon tvekande och började nervöst fingra på sin handväska. Jan-Erik tittade upp på henne, sedan på chokladhögarna, på Estelle igen och sedan, med fasa för vad han skulle få se, kollade han ner under täcket på sin mage.
“NOOO!” skrek han förtvivlat innan han svimmade igen.