"Du märker inte förändringen i luften förrän du ligger på marken, gråheten har bytts ut mot Rikards skrattande ansikte och det gör ont. Du frågar Rikard var alla änglar är, men han skrattar bara. Sedan bryts det sköna i en välbekant röst. Du öppnar ögonen och ser en tennisboll ligga där och vila på marken, klänningen är smutsig och du ligger raklång och ler."  

Du skriver, jag har sett dina ord och jag tror jag känner dig nu, jag tror jag känner barnet du en gång var. Jag känner Mija för det är du eller hur? Visst är det du storasyster? Du är så tyst och jag vet inte vad jag ska säga. Varför är du inte glad storasyster? Du borde vara glad.

"Det hände något den där dimmiga dagen, dimman ändrade allt. Mija och Rikard hade hittat en liten sjö och något gick fel, alldeles galet fel där i dimman och regnet. Det regnade den dagen. Efteråt ville Mija inte gå upp. Bara ligga där likt kvinnan på målningen hemma hos farmor. Mija har inget rött hår, bara tusen fräknar och Rikard visste det. Han hade räknat dem."

Jag hörde tanterna prata om dig storasyster, de pratade om dig, du vet de där fönstertittarna, skvallertanterna. De kallade dig lillgammal, tagen från ett annat sekel, en annan tid. Men jag förstod inte då, men nu när jag sitter här på parkbänken och ser barnen leka och du inte längre sitter här bredvid, du har flyttat, nu förstår jag. Drömmarna lekte kurragömma med dig, drömmarna spann spindelväv, silverpärlor från regnbågens djupaste källa och det var vackert i sin melankoliskhet, men bara vackert.

"Du sitter upp, likt en nyvaken trasdocka med tårar i smutsigt ansikte, men läpparna ler för Rikard står bredvid och änglarna finns inte. Din mor har slutat ropa och du ser inte oron i hennes ansikte. Ser inte din mors röda hår glimma likt brons i eftermiddagssolen där på balkongen till fjärde våningen. Du känner bara benen när de springer upp för trapporna hand i hand med tanken av Rikard. "

Jag saknar dig storasyster, men jag är glad för din skull, du är fri nu. Jag sitter med dina ord om Rikard, skrivna på brevpapper som aldrig postades, de är skrivna med bläck och jag läser dem. Hoppas du inte misstycker, mamma hittade lådan med saker igår och jag är ledsen att jag retade dig när du kom hem från studentfesten, jag är så ledsen storasyster.

"Du snubblar över ett dike en kväll då skriket nått vägen ut ur maggropen och lämnat dig lealös under stjärnklar himmel. Folkölen skvalpar ensam i din lilla mage och ögonen far vilt i sin vilsenhet, munnen skrattar. Rikard har gått hem för länge sedan, han får bara vara uppe till åtta och kyrktornet sjunger in midnatten nu. Du är arton nu, Rikard fortfarande nio. Han fyller inte år längre, inte du heller, ändå envisas din mamma med att baka en sådan där prinsesstårta varje år, idag. Idag är en jobbig dag, en dag du gömde dig i trädkojan tills den dag du fann att den var borta, idag är en dag du flyr från med varje uns kraft som finns kvar i din tunna kropp, ditt hår är rött nu. Hyn är blek från avsaknaden av sommar och ögonen desamma som dagen de skrattade. Önska dig något Mija, säger hon, men Mija har slutat önska nu. Önskningen kommer ändå aldrig att slå in. Inte ens tomten hade kunnat ge dig åren tillbaka, de där minuterarna i dimman. Det luktar ruttet och Tim står böjd över dig, blicken är galen, han är sjutton och allt är plötsligt bara dimma.

Du skrattar och ni sitter på den gamla bryggan vid dammen, Rikard räknar dina fräknar och det kittlar ändå in i hjärtat av glädje. Sedan står han plötsligt och vinglar på kanten till vattnet och blicken är oskyldigt barnslig och retfull. Du räknar grodynglen och det regnar genom diset. Skriket har fastnat i halsen och vattenytan är blank."

Du hade en vacker vit klänning den dagen och ditt hår lyste, klänningen var inte längre vit när du ramlade in genom dörren och mammas ringprydda ögon log av lättnad och sorg. Jag vet inte hur, men mamma blev glad när du ramlade in mumlandes om en Tim och ursäktade dig för klänningen. Mamma blev alltid glad när du kom hem. Så varför kan du inte komma hem storasyster? Hon väntar vid köksbordet med blicken på gården. Hon iakttar säkert mig nu, men aldrig med sorg och lättnad.

"Du skriker trots att halsen protesterar och benen raglar, gråheten är tillbaka, liksom dimman och Tim är inte där längre, bara hans svaga panik i mörkret.

Du är nio år igen och ilskan lyser i ögonen. Rikard sitter fast i en ful rot och näckrosorna ringlar sina trådar omkring honom, på ytan bryter skräddarna ytspänningen och himlen är långt borta. Du sliter i en såg, med all kraft du kan uppbringa och nära medvetslöshet får du loss Rikards sko, men han flyter inte upp till ytan och du stannar kvar med honom. Sedan ligger du på bryggan och tårar faller på dina bleka kinder, men tårarna är inte dina, inte heller paniken. Din mamma står böjd över dig, men du ser bara Rikard, hur hans kraft rinner av honom. Han kom aldrig upp.

Du lämnar ett märke i Tims ansikte, men hör inte hans kvidande svordomar. Han är sjutton, du femton och han drar ner dig i asfalten. Han förstör dig och sedan sitter ni på nattbussen hem. Rikard är borta och din mun ler inte längre. Gråheten är borta och morgonen på väg. "

Ni hade följt korpens svarta vingar. Du berättade ofta om korpen storasyster. Ni visste inte åt vilket håll, bara att det var hemifrån. Du och Rikard hade suttit på bryggan omgivna av sommarberusade knott och en himmel som blev mindre och mindre, men ni såg bara solen, inte molnen som sprang i kapp. Sedan gick himlen sönder i ett ösregn och Rikard tappade balansen. Jag vet inte varför han hade stått på bryggkanten just då, men det gjorde han och skrattet dog bort med regnet.

"Ditt leende försvann med regnet och dimman kvävde andetag den eftermiddagen. Dimman lämnade vattenytan blank och du skrek, skrek tills du inte fick luft och sedan såg du honom igen, Rikard. Du lämnade glassplitter på bryggan och ringar bröt det hemska. Du kämpade efter luft och du kände inte igen honom, glädjen var borta och hans händer ville nå ytan, men vattnet ville inte släppa honom. Rikard kom aldrig upp och du förstod inte. Du hade inget rött hår som kvinnan i tavlan hemma hos farmor, men ändå låg du där bland näckrosblad och såg himlen störta ner på dig och Rikard som inte ville komma upp."

Du var hemma igår, när mor jobbade och kanske är det så att mor sitter och väntar förgäves för du har gått nu.

Du sitter och lägger pussel, försöker pussla ihop det som raserats, ett liv utan röd tråd, men hur du än gör så tycks bitarna alltid ramla ur händerna eller saknas. Jag är så ledsen storasyster för din röst är så skör och jag älskar dig så, men du sitter mellan dröm och verklighet, just på det ställe där man kan blicka ut genom vindsvåningens takfönster och se stjärnorna, fast i ett dagdrömmeri och ögonen förlorade bland stjärnorna. Du har ett klämtande hjärta nära till känslomässigt utbrott och dina väggar på flickrummet är vackra. Folk har alltid tittat på dig och sagt att du är annorlunda, inte konstig, det ordet används aldrig, det finns bara i osagda tankar, i blickar och tystnad, men du vet att du är annorlunda och det ekar innanför pannbenet när du faller. Faller gör du ofta, men inte lika ofta som förr. Du har lärt sig att ramla på fötterna nu.

" Själen har någon tatuerat in mellan skulderbladen, men vargens ylande har försvagats. En ensamvargs ylande mot en galen måne skyggar tillbaka över rodnande hud och varje reflekterande spegelbild skrämmer dig, för du ser det sanna jaget titta fram ibland. Ser Rikard skratta där bakom ögonfransarna. "

Orden står i kursivt på ett solblekt pappersark och jag ser plötsligt Rikards skrattande ansikte flimra förbi på hornhinnan. Mitt minne av honom är svagt, men skrattet oförglömligt.

"Mija sitter ofta uppe bland stjärnorna och nu som då flyr du verkligheten. Flyr genom hålet i verkligheten, flyr in i drömmarna, dagdrömmarna. Som liten lärde du känna en pojke nätternas pojke. Det är så du kallar honom nu för tiden. Han kom om nätterna när tystnaden och mardrömmarna yrde likt hagel. Han kom för att fortsätta komma. Han lämnade teckningar på din tapet, lämnade drömmar i tapeten. Rikard bara skrattade, han kunde inte förstå de vuxnas oförståelse och med tuschpenna etsade han fast sig själv i väggarna. Mija sitter och lägger ett pussel, försöker pussla ihop trasigheter, men dina desperata försök gör bara hålet större. Lämnad åt stormen ramlar bitarna ur händerna och ett galet leende gömmer sig bakom smilgroparna och din skönhet. Du ser Rikard stå med drypande gympadojor mitt på golvet och du är plötsligt fem år igen. Pusslet ramlar i tusen småbitar och dimman lägger sig i rummet."

Jag saknar dig storasyster, saknar att ligga och titta upp på stjärnorna med dig och höra din viskande röst i mitt öra. De säger att du är trasig, storasyster, men du har gått sönder så många gånger nu att det inte längre finns något att laga och nu sitter jag här med dina sista ord, din berättelse, ditt liv och undrar om du någonsin kommer hem igen. Sommaren är snart slut och jag sitter med din studentmössa, den är tom på namn och jag tror jag förstår dig nu.