Du sprang tillbaka
ner för den lilla trappan
och jag skrek
att du skulle låta bli
men du bara sprang
så jag sprang efter,
tittade ner för trappan,
men du var inte där.

Och jag förstod
och grät
och sprang sedan bort
bort, bort,
för jag visste ju att de hade fått tag i dig
Så jag var tvungen att springa.

Och där kom de,
med sina stora vapen,
sina hotfulla kroppsbyggnader,
sina stenade hållningar
och lika metodiskt sprang de fram till mig
och högg.

Högg med sin yxa
rätt ner i min ryggrad
innan de gick vidare
till nästa offer,
och de hade dödat dig med samma vapen
bara några sekunder innan.

Och jag skrek
men kände ingen smärta
och jag grät
men kände ingen sorg.

Såg bara världen,
sög in världen i mina ögon
Sen försvann världen framför mig
och det blev vitt
och jag blundade
och allt snurrade
(det kliade precis under-bakom ögat
och sögs ut
genom en snurrande tornado
av vatten
från bakhuvudet
och jag förlorade den sista kontrollen över mig själv)
och det sprutade
ljummen energi överallt från mig
ner på det smutsiga golvet
och jag tror att jag grät
och sen





var det slut.