Hon har fått skoskav av sina nya 2000-kronorssneakers och känner för att ta ut det på honom, här och nu. Platsen är illa vald, hon vet det, men shoppingstråket mitt i lördagsrusningen den första varma sommardagen får duga.
”Är du aldrig klar snart” säger hon och släpar på sina kassar. ”Du har gått runt i cirklar – hur länge då, en tjugo minuter minst?”
Han stannar upp mitt i ett fotsteg och försöker få tillbaka markkontakten. Tittar på klockan. Halv tre. Solen är varm, gallerialuften kvav.
Han ser på henne. ”Är du trött?”
”Nej, men jag blir det på dig. Ge dig någon gång.”
Han ser på henne, nej synar henne. Utomvärtes hälsokontroll.
Kollar status. Säger: ”Vill du gå och ta en fika och vänta på mig?”
Hon ser på honom, sedan på sina fötter.
Fan vad det dunkar och svider, svider och dunkar. 2000 spänn. Nya skor.
”Jag vill inte och sitta och vänta, jag vill att du ska vara klar. Jag kan… orka inte gå mer nu, vi har snurrat runt här – jag vet inte hur länge.”
”Men du” säger han. Lägger huvudet på sned. ”Om du går till Coppola så träffas vi där om…”
Hon lägger en snabb – och förvånansvärt våldsam – hand på hans arm.
”Jag går INTE till Coppola.”
”Om du har tur är kanske Ella och… vad heter hon, hon den där…”
”’Den där’ heter förmodligen Linda.”
”Linda, så var det.” Han låtsas minnas och glömmer lika snabbt.
Hon spänner blicken i honom: ”Kanske en annan dag, men idag går jag INTE till Coppola.”
”Du har sagt det” andas han. Hon slår till direkt:
”Sluta tjata om det då, var tyst i stället.”
Fan vad det dunkar. Hon stannar. Kan inte gå en meter till nu. Hon inbillar sig skavsåret som en reva ända ner till skelettet. Kvittot, har hon kvar det?
”Så – var ska du gå, hörru. Hörru. Du. Du, HALLÅ!”
Hon stöter till honom med armbågen. Han vaknar. ”Jag skulle vara tyst, så jag var tyst. Var inte det bra heller?”
Hon ser på honom.
”Gå då.”
Dudunkardudunkardudunkar.
Han ser på henne.
”Vaddå?”
”Gå då.”
”Vart?”
Hon skakar på huvudet. ”Det du skulle göra, det som var så viktigt att komma ner på stan för… kommer du inte ihåg, eller vaddå?”
”Du ville ju kolla på skor.”
Dudunkardudunkardudunkar.
”Och?”
Fläskfloder av sommarfolk i truckerkeps och magväska drar förbi på båda sidor om dem där de står. Hon har släppt sina kassar på golvet. Han petar med ena tån på en av dem. Han och hans sandaler. Filar han aldrig fötterna?
Han suckar. ”Hur gör vi nu?”
”Jag går inte till Coppola i alla fall.”
”Jag hörde det.”
”Men så är det.”
Hon lägger i armarna men misstänker att det inte är övertygande. ”Så är det.”
Och det dudunkardudunkardudunkar så hon håller på att bli tokig.
Här står hon; sömmarna gnager och rivs, sneakersarna biter henne i köttet.
”Jag väntar här. Skynda dig.”
Han ser på henne. ”Säker?”
”Ja”, säger hon. ”Skynda dig. Jag vill åka hem sedan.”
Så han tar kassarna och är snart borta bland alla människor. Mitt i strömmen står hon kvar. Som fastnaglad till golvet.
Hon undrar om det var såhär hon ville att dagen skulle bli.