Det var en minut kvar och hon skulle inte hinna, hinna med livet. Vad tänkte hon med egentligen? Hon blundade och lät sekunderna slinka förbi. Livlinan brast och det var över. Det var över nu. Det var över för länge sedan. Strålkastaren tändes och hon gick in som i en tunnel av ljus och spydde. Orden som stockat sig låg nu och plaskade i den spetsade bålen. Hon förväntades springa ut nu, ridåerna förväntades falla ihop, men det var tyst, knäpptyst. Strålkastaren var svart nu och minuterna var det enda som hördes. Hon såg ner på den röda klänningen och sedan gick hon ut till ljudet av klackar mot golv. Hon visste inte vem som stulit hennes chans om det var hon själv eller tomheten som omslöt henne. Chansen till ett liv hade stått och väntat utanför, väntat på att hon skulle springa ut. Men hon hade inte sprungit ut och nu satt hon där under taket av stjärnor och lät berusningen omsluta henne och tränga bort känslan av att vara död.