Låt mig berätta för dig...

att min väg inte alltid är så lätt som kanske din är.
Det som för dig är en självklarhet är sådant jag aldrig förstått.
Det du kan utan och innan är saker jag aldrig fått lära mig.

Men jag har ett hjärta av guld, ett hjärta som inte alltid vet hur hantera..när det slår så hårt för någon...då blir det skrämt och vilset, som ett litet barn i det stora mörkret...

Låt mig berätta för dig...

att även när jag verkar kall så är jag alltid en värmekälla, men jag tar fram ett försvar som kan verka hårt, som av betong och granit...
Under det går jag emellanåt sönder, när känslor gör så ont, så ont...

Låt mig visa dig...

hur jag blommar där längst innanför...Hur mörkret sakta avtar för att skifta till något så enormt vackert...Om du vågar komma in, ska jag inte göra dig illa...men det du ser där inne är inte alltid enkelt..Men om du går skärrad ett annat håll efter jag släppt in dig, vilseleder du mig...

Jag vill be dig...

Ge inte upp om mig, för jag är så nära nu...att förenas med mig själv, alla trasiga spillror...all brist på tillit är på väg att domna bort och vakna till något som är helt underbart..att se och tro på människan...
Så långt att det inte skadar mig själv eller någon annan...
Jag lär mig sakta vad kärlek är och jag blir mindre rädd...För mig har kärlek varit ett hot jag måste förinta...

Jag vill önska...

Att dessa rader kan ge dig insikt om mig. Att du orkar förstå...
För jag är bara en människa...som föddes vuxen, med så många förlorade år bakom mig...