Dina läppar formar
alla de ord jag vill höra
och jag litar
på allt du säger

De får mig att känna mig trygg
och lycklig
för att mina känslor
är besvarade

Inga språkbarriärer
eller avstånd i världen
spelar någon roll
när jag hör din röst

Du är så levande
rogivande
intelligent och rolig
att vi lika gärna
kunde suttit i samma rum

Men det är alla de timmarna
(ibland dagarna)
som vi inte pratar,
det är dem
som gör mig osäker

Då när du
(av någon anledning)
inte har tid
(eller lust?)
att prata med mig

Då ser jag luckor
i allt du sagt
letar efter ledtrådar
(eller hopp)
i dina ord
vars eko sedan länge
har dött ut

När jag väntar
(och längtar)
på bekräftelse
att inget förändrats
(fast din tystnad vittnar om motsatsen)
skälver jag,
och tar ett krampaktigt grepp
om mitt ännu svällande hjärta

När jag sen väl får höra
din röst igen
(åh, din röst!)
är det som att ingenting har hänt
och vi skrattar bort det faktum
att det var flera dagar sen
vi hördes sist

Men inom mig gnager ändå tvivel
(ska jag våga fråga?)
och jag undrar;

Om dina ord är uppriktiga...







... varför mäter sig inte dina handlingar med dem?