Jag har så många fel,
och så många rätt.
Jag älskar rätt människor,
och helt fel människor.
Jag litar på alla,
en liten stund.
Jag har ett roligt liv,
men är uttråkad.
Jag är fantastiskt lycklig,
och fruktansvärt deprimerad.

Ja, jag är förvirrad,
har beslutsångest,
och är bestämd.

Allt på samma gång.

Jag visar mina känslor för mycket,
jag har ingen distans,
jag tar allt personligt.
Samtidigt som jag inte släpper in folk,
skyddar mig själv,
är för rädd för att älska på riktigt.

Verkar det förvirrat?
Det är det.

Men jag hoppas att du kan tycka om mig ändå,
att du en dag kan älska mig.
Och att jag får lov att älska dig också.