De odödliggjorde avskedskyssen
alla känner till denna bild
på en tågstation i tiden
om starka känslor
när en soldat reste bort
ifrån sin kärlek till ett krig
som inte deras var
hon stannade kvar
och kvar är ögonblicket
i vårt minne i vårt liv
men vem har känt på riktigt
den riktiga passionen
eller elden, kärleken?

Adjö...
...så länge...

På en tågstation kände jag
det som de där två gjorde
för länge sedan, du gick iväg
jag stannade med känslan
av evighet, detta adjö
farväl, avsked kvar i mitt hjärta
håller mig vid livet hopp och drömmar
håller mig fast vid dig
en adjökyss och allt omkring
försvann, allt var bara vi
vår kvävande andning
två kroppar i en ö eller öken...

Ingen förstod, ingen begrep
denna bild, de visste inte
att jag var soldaten
som skulle resa iväg
till ett krig inte mitt
tiden fastnade, blod pulserade
rusade och håll oss varma
våra själar!!!

Allt var bara du och jag
passionen och förtvivlan
bara poesi nästan från vettet
av våra sinnen, ögonblicket
kan jag inte glömma
det ska vara för evigt
och det behövs inga bilder
för att hålla flamman
eller smaken kvar, hos mig...

För mycket ont, för mycket lycka
jag överlevde denna gång
de visste inte och fortfarande
vet de inte varför jag skakar
när jag kommer ihåg
kyssen till adjö på tågstationen
härlig stund som mitt i natten
gör mitt leende vackert, blixtrande
ingen kan skada och inte förstöra
heller, det
som har en helgad plats i ödeslivet...

Adjö...
...så länge...

Kvar i min hud, ristad i kött
kalla eller regniga dagar!
En av dem mest
underbara tidpunkterna
från himlen i min existens
i världen
om du ändå var med mig
en avskedskyss i ett tåg
på en station
plötsligt... var du, här!

...Så länge...
...Adjö...



© MP-havsbris/2008