när jag kom innanför dörren stod du plötsligt där som en tavla av alla misstag jag begått under tiden jag varit ifrån dig. jag släppte nästan omedvetet, som paralyserad, icakassen. det lät som att något gick sönder där inne. kanske var det så, att någonting gick sönder just i denna stund. jag tvingade mig själv att stå kvar.

dina läppar rörde sig och det krävdes inte mer, att du sa någonting. handväskan föll ner på ett golv som inte längre tillhörde vår värld. jag tror att jag också föll, men jag gick några steg. sen var du nära igen. jag blev någonting ofattbart i din famn.

när några sekunder hade passerat och dina tårar blötte mitt hår släppte vi allt. det tog flera förenade hjärtslag innan jag märkte att vi hade lämnat golvet.