Sommarnatt. Vi får vifta bort nattfjärilar som håller sig omkring elden och tjejerna vill inte att harkrankarna ska komma nära. Vinden strilar genom trädtoppar. Ibland sveper den omkring oss med alla dofter den tagit med sig på vägen.

Jag känner den här lilla världen, runtomkring där vi sitter. Mina vänner och sanden vi sitter på. Vattnet som finns därute.

Vinden doftar sommarschampo. Friskt. Sval. Ödesdiger.
Det är den här lilla världen jag håller så hårt vid. Det är den här platsen jag inte vill släppa. Kanske har jag – eller vi alla – släppt den lite åt gången under tiden. Nu känns den mer tillfällig än någonsin.

Tänk om vi vetat att timglaset vändes från början. Tiden tar inte bara slut; den pågick när vi inte tänkte på den.
Hur många kvällar i juni och juli har vi inte suttit här med samma gamla skämt, samma gamla flatgarv, samma gamla kompisar, samma gamla chips och samma gamla dricka.

Samma gamla musik och samma gamla bråk om musiken.
Hur många gånger har inte solen gått ner bakom talltopparna? Hur ofta har vi inte känt sanden svalna? Hur många gånger har vi inte tagit på oss jackan som vi lärt oss att ha med. Som sandkorn i en öken, så många.

Det är den här lilla världen jag håller så hårt vid. Jag blir aldrig mer människa än såhär.

När solen gått ner och skymningen har kommit sitter vi kvar och vakar. Förr kastade vi sand på elden, samlade ihop våra grejer och gick hem.
Nätterna var alltid tysta och luktade tusen trädgårdsblommor när vi smög hem, fiskade upp hemmanycklar och knarrade in i hallen. Jag känner lukten av nyklippt gräs sent på kvällen. Stora gula rabattrosor med kvällsdagg luktar milt som spray.

Fötter som går barfota över garageuppfarten, den är fortfarande är varm.

Nu svalnar sanden under fötterna allt snabbare. Det som låter när den svalnar är tiden som går. Och gått.
Om tio år kan jag plocka fram mina bilder dem och se mitt liv, min tid igen; underexponerat, överexponerat, röda ögon eller utan. Alla på bilderna höll jag kvar vid så länge jag orkade. Även om vi bara satt där och snackade gick tiden. Mina kompisars flickvänner kom, vars kyssar såg ut att smaka Big Red eller smultron med socker, de kom och gick.
Mina med. Några skjutsade jag hem på cykeln. En lånade jag en tröja som jag inte behövde ha tillbaka. Behövde, ville.

Och hela tiden gick tiden. Vad vi än gjorde, hur vi än resonerade, hur vi än intrigerade och la upp livet för oss själva och varandras själsliv inför varandra, då gick tiden och sanden rann.

När klockan var runt midnatt gick vi hem. Ibland stannade vi tills morgonen kom, den sträva kylan, daggen, dimmorna över vattenytan som liksom gled iväg och löstes upp. Soluppgångens rödvita smultron-och-mjölkfärg.

Allting finns kvar. Allting i den lilla värld jag håller så hårt vid.
Någon eller något vände timglaset. Det finns sandkorn kvar, självklart. Men många är de som jag skulle ha velat ha plockat ut och förvarat på annan plats, i säkert förvar.

Vi finns kvar men sanden har svalnat. Jag håller så hårt i den lilla värld som jag vill ska finnas mer än i hjärtat och minnet.
Jag känner den här lilla världen för den är min.

Den kan återuppstå. Men då är sanden sval och ljudet av det påminner om fina sandkorn som trillar ner i ett jättelikt timglas, korn för korn, regelbundet, rytmiskt – förfluten tid.

Jag är inte ledsen för att den är över. Den borde bara ha dröjt lite. Runnit saktare, den där sanden som svalnade så fort.

En sommarnatt i början på augusti hade vi suttit igenom vårt sista riktiga sommarlov.

Och livet fortsatte ändå.