Jag vände ryggen åt det folk kallar livet för länge sedan, svalde nyckeln och klippte håret som band mig till min identitet. Håret som du älskat, kanske älskat mer än mig. Jag är klaustrofobiskt galen, det är i alla fall vad grannen skriker genom väggarna, hon som tappar fasaden när dörren går igen bakom henne. Jag försöker gå baklänges för att sudda ut det förflutna, men stegen finns där fortfarande liksom doften av dig. De kallar mig fröken torgskräck, men min skräck sträcker sig inte så långt som till torget. Jag är rädd för otryggheten, men skräms av tryggheten.

Jag heter Sara Karlsson och inget är som du tror oavsett vad du tror dig veta. Jag slår sönder lägenheten en gång i veckan, äter upp mig själv inifrån och stearinljuset gråter stilla i sitt mörker. Jag målar mörker i ljus och på nätterna kryper myrorna över ryggen min. Gryningen sticker mig i ögonen.

Du sa att du älskat mig. Inte att du älskade mig.

Mörkret har suddat ut mig och kaffet känns som sandpapper. Pelargonian är den enda som tycks trivas. Jag heter Sara och idag vågade jag mig ut i hallen där du satt och log. Men du gick i kras mot den blommiga väggen och jag klädde armarna i blod.

Allt började en sådan där regnig dag då man gjorde bäst i att stanna hemma i sängen och skylla på vad som helst. Jag gjorde aldrig detta. Det började där i sovrummet, men jag orkar inte med stanken och…, låt mig börja i väntrummet istället. Jag väntade. Jag var som vem som helst. Efter den dagen kommer ni aldrig att se mig gå dit igen. Jag tål inte hur mycket som helst så ge mig antidepressiva och försvinn ut ur mitt liv! Det har gått en vecka nu och näsdukarna är slut.

 Kära jävla dagbok jag har inte en blekaste aning om varför jag skriver men herr Besserwisser Andersson Munter, alla psykopater har så långa namn nu för tiden, tycker att jag ska göra det. Eller han uttryckte sig kanske inte så milt. Men han visste jävligt bra vilken knapp han skulle trycka på för att få mig att sitta här nu. Han kallar det steg 1. Jag undrar vad steg 2 kan vara. Döda dig kanske. Döda kräket som dödade mig. Fan jag känner mig redan död. Överkörd. Strypt. Lemlästad. Lika bra att lägga sig ner och vänta på gamarna och undergången. Och kalla mig inte bitter, jag är inte ett dugg jävla bitter! Regnet vräker ner förresten, man brukar väl skriva om vädret i sådana här böcker. Hoppas kräkets paraply har vrängt sig!

Dag 63

Den jävla bitchen är gravid! Morsan var snäll nog att berätta det när hon var här och drack gammal sump i varmt vatten. Hon kallar det kaffe. Morsan undrar vad problemet är, varför det inte är jag som är på smällen! Jag ville bara smälla henne på käften! Det enda hon tänker på är när hon ska få barnbarn! Dessutom blir det nog inget steg 2 på ett tag. Får döda dig och bitchen någon annan gång. Herr Besserwisser är fullbokad. Han doftar lugn och jag hoppas skäggstubben river hans fru som nog sitter hemma och virkar på något sött. Jag sitter och knaprar lugnande. Grannflickan kom förut hon sade att det var en bra film på bio ikväll, kan du tänka dig! Jag gå på bio! Min dator går på högvarv och jag lever uppe bland molnen. Jag kokade kaffe till dig idag, tänkte kanske att du ville komma över. Själv dricker jag inte kaffe och vasken börjar få en konstig nyans nu. Du kommer aldrig över och lägenheten har vita fläckar efter dig. Sängen är för stor, maten smakar inget och min spegelbild har vänt mig ryggen. Grannflickan vägrar lämna mig ifred. Hon plockade upp dig idag där du låg söndertrasad i hallen. Du log alltid så vackert. Hon sade att jag lika gärna kunde riva ner hela dig från väggarna om det gjorde mig bättre, men jag orkade inte berätta för henne att jag redan gjort det. Du ligger någonstans i vinden och glassplittret river under snön. Den första snön kom idag faktiskt.

Dag 70

Steg 2 var det visst ja…

Herr Besserwisser kom med domen, sakligt och med slipsen prydligt knuten. Hade lust att strypa honom! Han hette Tomas. Heter Tomas och är ett stort kräk. Det stora X:et. Min terapeut anser att man måste få ut känslorna för att kunna gå vidare, men vem har sagt något om att gå vidare, jag mår finfint. Ärligt talat. Jag förstår inte vitsen med att prata om kräket som alla andra kallar Tomas. Terapeuten säger att kräket är orsaken till att jag sitter där jag sitter, men kära vännen lilla jag har själv satt mig i fåtöljen. För att förenkla det hela ska jag nog börja kalla kräket för du, det gör det lättare. Mycket lättare. Du ditt jävla kräk gick i säng med min bästa väninna, min före detta bästa väninna, en slampa med humor och avundsvärd kropp, inte för att jag själv skulle vilja ha en sådan kropp, men det är helt klart att du vill det! Jag har inte en sådan kropp. Jag blev kallad plankan i sjuan, antar att du stod och hånglade med någon i nian då. Alltså du gick i säng med henne den dag vi kom hem från vår SMEKMÅNAD!!! Jag antar att det berättar allt?! Hoppas att steg 3 är att förtränga dig! Jag behöver verkligen hjälp med det ska du veta. Och ni ska ha barn! Fan ta dig!

Dag 72

Jag viskar ord om oss till skuggorna, berättar om oss. Jag borde sluta med det. Alice, grannflickan tycker synd om mig säger hon. Jag tycker synd om henne för det.

Dag 74

Idag känns det faktiskt som jag skulle kunna leva för evigt. Det är en konstig känsla, men konstigt är bra idag. Idag är det en bra dag. Mamma ringde och jag svarade. Vi pratade länge. Jag vet inte om det var hon eller jag som var mest chockad, förmodligen hon. Hon sa att hon kände igen mig nu. Det låter som ett gott tecken för jag vill inte vara fröken ensamhet längre även om jag vet att jag kommer vara det. Jag är det. Men jag är glad. Mamma mår bra säger hon, fast pappa är trött efter hjärtinfarkten, han ska opereras snart. Vet du om att Stina flyttat ihop med killen i Dressmanbutiken? Jag visste det inte.

Dag 1000 vita får hoppar upp och ner eller hur?!

Steg 4 han pratar om steg 4. Idag stegade jag två steg fram och två bakåt. Vi dansar vals och han vill prata. Prata om oss har du hört nåt så dumt! Dig och mig. Ordet oss finns inte längre men det tycks inte mr. B bry sig ett dyft om. Han vill prata sa han men inte pratade han inte han log bara. Om jag haft möss hade jag hört dom men jag hörde bara köksklockan idag. Vet du vad steg 3 var? Vi pratade om min tonårstid, som om det får mig att må bättre?!

Ibland vill jag bara att vinden ska slå sönder fönstret och ta mig härifrån, men jag vet med mig att jag bara skulle slitas sönder av verkligheten och falla ner som en trasig fågel utan vingar och just nu orkar jag inte med verkligheten. Steget ut är en sista livlina hur konstigt det än låter och mr B har trampat mig på tårna ett par ggr men ändå dansar jag vidare kan inte förstå varför! Har väl blivit en vana jag hatar vanor, mr B är nog en ovana förresten och såna ska man ju sluta med. Alice är glad jag är bara förvirrad hon gör mig förvirrad och du har mustasch, senaste modet eller vad?

Jag skrev brev till morsan idag och fan jag höll på att spy så himla förståndig och korrekt man låter! Jag försökte verkligen låta lugn och sansad de där två orden som hon brukar predika om och dessutom verkar leva slaviskt efter och jag lyckades! Ha! Jag försökte att låta vuxen också och kanske spelade jag min roll bra, men fan morsan jag känner mig inte vuxen för fem öre även om du tror att jag är det. Jag vill svära och skrika, men man kan inte svåra till morsan, man kan inte skrika för hon skulle bara stå där döv och härma en fågelholk utan fåglar, morsan tål inte sanningen, sanningen om mig. Hon är inte som mormor, man kan liksom inte spy ut orden och gråta i morsan knä. Man kan inte tillåta sig att bli liten. Och allt är svart och vitt inte rosa eller blått. Morsan är inte mormor och mormor är död. Jag andas nu. Inombords skriker jag. Orden är inte mina längre och jag hatar mig själv! Vet du det morsan? Fan ta dig! Det är ingen som förstår och du gör det inte bättre! Ingen förstår mig! Psykfallet säger att jag borde prata med dig utan att någon av oss spelar, men fan jag vet inte om jag klarar av det! Du kanske får en hjärtinfarkt vad vet jag?

Uppe på sjunde våningen vid brevinkastet med hänglås och initialerna S. Larsson stod en skäggig och sliten man. Han var klädd i kostym, var möjligen färgblind och en blommig slips knuten med van hand hängde visset, eller skulle i alla fall ha gjort det om det varit blommor. Sara kikade på hans skor, de var smutsiga. Hon satt i skräddarställning och log tjuvaktigt, i knäet låg ett nyöppnat brev. Sara kände sig som sjuåring på nytt, sittande i ett kvavt klassrum skickandes lappar med en ny kompis. Men brevet innehöll inga kommentarer om snorkråkor, lökringar eller svettiga lärare som pratade konstigt. I brevet stod det bara: ”Jag är här nu.” Han stod utanför. Själv hade Sara kladdat ner orden ”Jag ser det” och hon väntade på ett dråpigt svar, men hon fick inget. Hon fick bara ett: ”Stig på vore en bra replik”.
– Stig på! Sara hade öppnat brevinkastet och hennes röst ekade nu ute i trapphuset. Hon hörde ett kort tack.

Dag 2 miljoner bort

Mr Besserwisser var här idag. Har jag sagt att han är snygg?

Dag 2..

”Vet du jag trodde faktiskt att du skulle ha tagit steget vid det här laget.” Syrran sade det idag, mobilen var knastrig och orden lättsamma. Inget illa menat sa hon mitt i allvaret och Anna är aldrig allvarlig. Det är en konstig känsla… orden har fastnat de ekar i skallen på mig som en dålig låt. Du vet ju hur jag hatar när andra nynnar på dåliga låtar och nu gör jag det själv! Vart är världen på väg egentligen?! Jag måste ha blivit hjärntvättad av mr B eller nåt han är ju t.o.m. snyggare än dig inte illa menat men den där mustaschen såg dig i kikaren idag du ser ju helstörd ut! Vet du vad jag sa till Anna? Jag vet inte själv vad jag sa till henne eller om jag ens svarade. För varje steg jag tar känns det som jag kommer längre och längre bort och jag backar inte ens!

Dag 92

Psykfallet försöker ta död på mig!! Han försökte dra ut mig ur lägenheten och inte nog med det! Ut ur huset!! Fattar karl inte!!?? Fan jag tar inte ett steg till! Han har t.o.m. köpt en jädra vinterjacka sa att nu kan jag inte skylla på snön! Vilken snö? Jag trodde vi skulle prata om dig, men nej då jag tycks vara jävligt mer intressantare! Idag frågade han varför jag vägrar gå ut! Jag menar hur i helvete ska jag kunna svara på det, det är ju hans jobb! Det är han som är geniet!

Dag 100

Hundra dagar har gått och jag såg dig idag. Du såg inte mig. Tittade inte ens. Du såg bara henne. Hon som ser ut som chocken jag fick. Jag hade lust att klösa ut ögonen på dig men jag gjorde som psykfallet till terapeut sagt att jag ska göra och lugnade mig några hekto. Fast inte blev känslan lättare. Ni gick på gatan nere vid människorna och jag satt uppe bland molnen utan att ramla ner.