Celldörren smäller igen med ihåligt metalljud. Mannen i den orangea overallen går fram till britsen och sjunker ned på den.

Utrymmet är tre gånger tre meter. Det enda fönstret är försett med armerat glas, omöjligt att ha sönder. Britsen är en väggfast järnsäng med skumgummimadrass. På den motstående sidan finns ett litet bord och en stol och i det bortre hörnet ett litet handfat och toalettstol. Det finns inga prydnadssaker, inga gardiner eller föremål som går att göra sig illa på. Lampan i taket är omsluten av ett stålgaller. På bordet finns ett tiotal böcker, en anteckningsbok och en blyertspenna. Mannen svänger upp benen i sängen och lägger sig tillrätta. Han stirrar upp i taket medan han försöker koppla av.

Han heter Jonny och är nånstans mellan tjugofem och trettio år. Har korpsvart hår, rak näsa och en fylligt sensuell mun. Kroppen är i trim efter åtskilliga gympass. Men det mest iögonfallande är ögonen. Djupblå, med en grå flammande iris, en skarp och intensiv blick som nästan kan upplevas hypnotisk av den som möter den.
Jag klarar inte det här. Tio år på kåken. Avskuren från allt. I bästa fall kommer jag ut på ledsagad permission om tre-fyra år. Vilket satans liv. En belöning att få gå till tandläkaren utanför murarna i sällskap med två gorillor. Mental träning, fokusering och avstängdhet. Jag vet ju vad som krävs. Att säga adjö till livet. Inte vänta sig något. Bara följa med. Inte räkna dagarna, månaderna eller åren. Bli en grönsak, utan sorger eller glädjeämnen. För att överleva.

Vakten slår i gallret med batongen.
- Jonny, kom hit.
- Vaereom?
- Du har fått brev. Kom hit och kvittera.
- Brev? Vem fan kan de va?
- Ja, inte vet jag. Snabba på nu rå.
Jonny släntrar fram till gallret, sätter sin kråka under journalen och greppar därefter ett vadderat kuvert. Han håller upp det mot taklampan. Det lyser svagt rosa i det elektriska ljuset och doftar svagt av nån slags parfym. Han sätter sig vid skrivbordet och river upp baksidan och tar ut innehållet. Han räknar till två ark med text. Runda, mjuka och kvinnliga bokstäver. Mellan arken finns det fem foton. Han sätter sig tillrätta och börjar läsa.

Hej,

Det här känns lite konstigt för mig och säkert för dig med. Jag heter Maria men kallas för Mia. Men usch vad svårt det här var. Jag börjar från början.

För två veckor sedan satt jag på biblioteket och letade efter en artikel från maj -07. Plötsligt dök en bild upp på en man. Det var du. Jag fastnade direkt för dina ögon. Det finns en värme i dem och en magnetisk glöd. Jag vet inte vilken färg de har för fotot är svartvitt men jag tror att de är blå.
Jag läste artikeln och kände avsmak inför det du gjort. Detta måste verka helt knasigt för dig men jag kan inte släppa dina ögon. Mina tankar har snurrat men igår bestämde jag mig för att skriva ett brev till dig.

Jag ska presentera mig lite. Som sagt, jag heter Mia och är 27 år. Jag jobbar som sjuksköterska på en förlossningsavdelning här i Stockholm. De flesta kallar oss för barnmorskor men jag tycker det låter så gammeldags. Jag skulle hellre kallas för förlossningssköterska. Jag bor i en liten lägenhet på Söder med min katt. Och jag trivs jättebra här. Det trodde jag inte när jag flyttade upp från Malmö där jag är född. Jag blev erbjuden ett jobb i Stockholm och tänkte, varför inte? Det är förresten därför som jag går till biblioteket. Där finns dagstidningar från Skåne. Måste ju hålla lite koll på vad som händer där också. Min familj bor kvar i Malmötrakten. När jag är långledig åker jag hem och myser hemma hos mamma eller pappa. De är skilda.

Jag skickar med några foton så att du inte tror att jag hittar på alltsammans. Först är det du på bilden i tidningen. Sen är det jag under hatten. Ja, jag vet att jag inte syns så mycket men det är jag. En bild är på min katt, Zebra. Visst är hon söt. Kortet över Sverige är ett skojkort. Jag har gjort ett eget "finn fem fel" -kort. Kan du se felen? Det sista fotot tog jag igår när jag promenerade vid havet. Det är verkligen fantastiskt hur smidigt det är med digitalkamera. Bara ta en bild, flytta över den till datorn och skriv ut den.
Oj vad jag babblar på. Det var inte så svårt. Att skriva till dig menar jag. Fast nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga mer.

Om du skulle vilja brevväxla med mig så blir jag glad. Jag har ju läst vad som står i tidningarna om dig och vad du blivit dömd för. Om detta behöver vi inte alls prata. Det bestämmer du. Hoppas att mitt brev har piggat upp lite.
ängst ner ser du min postadress. Jag har öppnat ett postfack annars hade jag aldrig vågat skriva detta brev. Du kan ju vara en galning. Vad vet jag? Men det tror jag inte.

Bollen är din men jag hoppas att du sparkar iväg ett brev till mig nån dag.

Hälsningar

Mia
                                                              ~

Mia,

Först av allt, tack för ditt brev.

Jag sitter med det framför mig och läser det för kanske tjugonde gången. Ibland ska man ju följa sin känsla och jag gör det den här gången. Av någon konstig anledning skickar många brev till mig. Kanske för att de vill förstå, veta varför eller få mig att bli någon annan, vad vet jag. Jag kastar breven, de flesta utan att ens läsa dem. Men med ditt kändes det annorlunda. Det talade till mig, kändes äkta och väckte min nyfikenhet.

Ja, vem är jag? I alla fall inte det monster man har målat ut i tidningarna. Inte Guds bästa barn såklart, men verkligheten är ofta mer komplex än de schabloner tidningar vill pressa in oss människor i. Jag är säker på att tidningarna, om de visste att du skriver till mig, skulle måla ut dig som halvtokig. Utan att känna varken dig eller mig.

Jag är skorpion. Engagerad, ja kanske till och med passionerad i sånt jag brinner för, saker, tillstånd eller människor. Taskig barndom som de flesta som sitter här inne. Läkare tror att jag har någon bokstavskombination i huvudet. I alla fall gick skolan åt helvete, förutom i historia där jag säkert skulle kunna doktorera på andra världskriget. Vill hitta en väg ut. Hitta tillbaka till livet.

Dina foton är mysiga. Tycker om ditt leende där bakom hatten. Fotot med stranden är vackert och jag associerar till den frihet jag inte har. Kul namn på katten, Zebra, det gillade jag. "Skojkort", ja fyra fel hittar jag i alla fall. Vänern och Vättern har bytt plats, Skåne verkar vara större än på riktigt, medan Södertörn med Stockholm verkar ha krympt ihop. Men den femte hittar jag inte, du får hjälpa till där.

Du har ett viktigt jobb. Hur trivs du i storstaden? Vad gör du när du är ledig? Om du svarar igen ska jag fundera ut några såna där "10-frågor" eller nåt för att kunna lära känna dig bättre.

Här är plågsamt trist. Det enda som livar upp är teve, måltiderna och när några hamnar i slagsmål. Jobbet i maskin är mördande. Samma handgrepp tolv gånger per minut i åtta timmar. Jag har börjat fundera på att studera något istället. Då slipper man verkstaden.

I alla fall. Jag följer magkänslan. Skickar dig det här brevet.

En liten kram

Jonny

                                                            ~

Hej Jonny,

Åh vad jag blev glad när jag öppnade postboxen och såg att det låg ett brev där. Nu får du inte tro att jag skriver till andra män i fängelse, jag skriver bara till dig, så jag visste att det var ett svar från dig. Jag hade redan tänkt hur jag skulle göra om du valde att svara. I mitt jobb, som är ett mycket viktigt sådant, måste jag ha tålamod. En förlossning kan ta allt från 1 timme till ett par dygn. Det har hänt att jag slutat ett pass och när jag gått på nästa ligger samma kvinna kvar och väntar på sitt barn.
Jo, det här med ditt brev. Jag är egentligen en mycket otålig människa. Har jag inte tänkt igenom före så gör jag saker på studs. Som att öppna ett brev. Nu höll jag mig tills jag kom hem, hade duschat, matat katten och satt på kaffe. Medan kaffet rann ner bredde jag mig två smörgåsar. Sen satte jag mig i min fåtölj, en sådan där man kan fälla bak, la filten över benen och öppnade ditt brev. Tack snälla för att du svarade.

Det femte felet... jag bytte plats på Umeå och Luleå. De andra hittade du ju. Vad jag gör när jag är ledig? Jag går och står så mycket på jobbet och det händer saker där hela tiden så jag vill mest ta det lugnt när jag är ledig. Jag jobbar efter schema med olika arbetstider hela tiden. Ett tag hade jag bara nattpassen men de var tunga. Mindre personal och många födslar gjorde att jag inte orkade fortsätta. Så när jobbet i Stockholm kom tog jag det. Nu är det blandade tider.
När jag är ledig hela dagar brukar jag promenera vid havet. Gå på bibblan och andra mysiga ställen. Sen gillar jag att skapa. Tycker om att fotografera och trixa i datorn. Skickar med två bilder av Turning Torso i Malmö. Det är samma bild men du ser hur man kan leka med dem och skapa nytt. Jag trivs bra i Stockholm men jag har inte några vänner precis. Det tar ett tag att bo in sig på ett nytt ställe och jag har bara varit här i fyra månader. Jag tänkte gå med i en fotoklubb men med mina arbetstider funkar inte det så bra. Men jag klagar inte.

Tidningarna skriver en massa skit. De har en sak för ögonen och det är att tjäna pengar. Visst håller de sig till sanningen, i alla fall dagstidningarna, men kan de spetsa till saker så gör dem det. Jo du utmålades till ett monster. Och vem har sagt att jag inte är halvtokig?
Hade jag varit där du är blev jag nog heltokig. Det är bra att du funderar på att läsa. Så att du inte fastnar med handen i ett grepp och inte kommer loss. Vad skulle du läsa då?

Är du kunnig i astrologi? Jag är nog lite av en sökare och tycker att det är spännande med just astrologi. Men jag tänker inte berätta vilket tecken jag är född i. Inte än i alla fall.

Vilka var de främsta axelmakterna i andra världskriget? Vilka var de främsta allierade? Jag vet... alldeles för lätta frågor. Historia är kul.

Nu ska jag tvätta. Hur funkar det förresten? Med tvätt och dusch och sånt hos dig? Får ni ha egna kläder? Nyfiken på hur du har det i din trista tillvaro. Har du teve på rummet?

En liten kram tillbaks

Mia

                                                                   *                                                   

Det är sen kväll och de flesta internerna har gått och lagt sig. Men Jonny sitter uppe vid sitt skrivbord och läser brevet från Mia, om och om igen. Han gör små anteckningar med pennan i marginalen och stryker under vissa ord. Han småler åt vissa saker, nickar åt annat. Sen lutar han sig tillbaka i stolen, blir sittande en stund innan han suckar djupt och smyger ner högra handen i Adidasbyxorna, greppar lemmen och börjar runka. När det går för honom stönar han "Miiiiiia".

Litet senare börjar han skriva på ett svar till henne

Hej Mia,

Du skulle bara veta vad dina brev betyder för mig. Små glädjeämnen att njuta av. Det händer inte så mycket här på fängelset, så dina ord fungerar minst sagt som några droppar av källklart vatten på en uttorkad tunga. Jag suger i mig, njuter av dina ord och känner det som ett under att du kommit in i mitt liv. Tack kära du, du gör skillnaden för mig just nu.

Gillade din beskrivning av hur du organiserade upp tillfället för att läsa brevet. Jag är likadan. Fixar det mysigt omkring mig för att skapa den där atmosfären av närhet och lugn innan jag läser ditt brev. Kul att vi är lite lika där.

Din luring! Hur fan skulle jag kunna känna igen städerna i Norrland? Ovanför Norrland utbreder sig ju Sibirien, tundran med några trista små byar. Vem bryr sig om vilken by som heter vad?

När du berättar om vad du gör och vad du gillar så njuter jag. Bara tanken på att välja vad man vill, ska jag göra det eller kanske det... fyller mig med förundran. Vilken gåva, har du tänkt på det nån gång? Att verkligen värdesätta det där självklara, se det och känna efter hur det känns att verkligen ha möjligheterna. Jag är dödsavis. Jag skulle vilja gå med dig nån gång sådär alldeles vanligt och ta en tur till bibblan. Kolla på böcker, diskutera det som står i tidningen, dela en fika. Usch, hoppas du inte tycker jag är påflugen. Men när man sitter här inne är det lätt att fara iväg i fantasin.

Bilderna var häftiga. Gillade bäst bilden med Turning Torso med den rödaktiga bakgrunden och neongröna fönstren, det blev en häftig dramatisk effekt. Förstår att du gillar foto, för du verkar ha en skön skaparförmåga och kreativ fantasi, skicka gärna mer foton för du är bra, verkligen bra.

Nej, jag är ingen hävert på astrologi. Men min farmor var synsk och har givit mig vissa förmågor. Jag är utrustad med ett slags sjätte sinne och kan ibland känna intuitivt runt människor, deras tankar och vad som är sant eller falskt. En förmåga som har hjälpt mig många gånger. Min intuition säger mig att ditt uppsåt är ärligt, att du är sann och drivs av ett engagemang för mig och min situation. Därför kommer jag att ge dig förtroenden som jag inte gett till nån annan. Om du vill möta upp mig såklart. Men det är ditt val.

Dina historiefrågor platsar, precis som du ju skojar om, kanske som finalfrågor i Vi i femman. Hade du frågat vilka som satt runt sammanträdesbordet vid 20 juliattentatet mot Hitler eller vad Mussolinis älskarinna hette hade vi snackat historia. Men spelar roll just nu *ler*. Ja du, våra rutiner. Jag ska beskriva en dag i Ivan Denisovitjs liv nån annan gång. Men det är lite som i det militära. Taklampan tänds 07.00 och man pallrar sig upp. I duschen delar ett tjugotal interner på fem duschar. Frukost intas i matsalen och där råder en miljö som du kommer ihåg från plugget. En kö där man tar bricka, slevar upp gröt, tar kaffe och smörgås i bullrig miljö med skrikande stolar och högljudda röster. Alla har samma kläder, kör den hårda stilen medan ordningsvakter cirklar runt och betraktar oss med örnblick. Så man slevar i sig, går sen till sitt. Tvätten samlas i säckar som andra tar hand om. Egna kläder får vi bara ha till helgen.

Har skippat verkstaden. Där sitter dom ändå bara och filar på bestick så att de ska fungera som mördarredskap. Det finns olika fraktioner, juggarna har sin grupp och de mörka från mellanöstern har sin. Jag försöker balansera emellan dem, vill inte måla in mig i ett hörn av att tillhöra nån särskild grupp. För det mesta låter dom mig vara ifred. Jag står lågt i rang, på grund av mitt brott. Därför måste jag vara tuff, sätta mig i respekt och slå till först. Det handlar om respekt helt enkelt.

Jag deppar ibland. Känner allt meningslöst. Där känns du som ett ljus, något som håller mig uppe. Tack för att du finns. Kan du inte skicka ett foto på dig själv. Jag skulle sätta upp det på mitt skrivbord. Kunde kännas som om du nästan var hos mig är jag läser dina brev.

Jag är intresserad av att få höra om dina drömmar, och vad som är dina drivkrafter? var och vem vill du vara om fem år? Vad är viktigt här i livet för dig? Ge mig dina tankar så ska du få mina.

En mjuk kyss på din kind

Jonny

                                                             ~

Jonny sitter längst inne i fängelsets linneförråd. Har stängt in sig där filtarna förvaras och öppnar sakta brevet. Han har burit det innanför skjortan ända sedan i morse. Plit-Nilsson kastade in det i cellen vid frukost. Han drog brevet mot näsan och himlade med ögonen, skrattade sitt gnäggande hat-skratt innan han slängde in det. Aktiviteterna har gått slag i slag sen dess så Jonny har inte fått tid. Eller den ro han vill ha när brevet ska läsas.
Han sjunker ihop sittande på några filtar, knäpper upp skjortan och tar ut det försiktigt. Stryker över ytan med fingertopparna, lyfter upp det mot näsan. Som de tidigare doftar de lätt av någon parfym, en doft som han börjar karakterisera som Mias. De runda och mjuka bokstäverna känns redan välbekanta och han ler lite lätt när han börjar läsa.

                                                            *

Hej Jonny,

Vilken poet du är! Droppar av källklart vatten på en uttorkad tunga. Som hämtat ur en gammal Western-film. Fast vackrare. När du säger att jag spelar roll, att jag kan liva upp dig lite blir jag så glad. Vet du? Du livar upp mig med. Jag satt i min morgonrock, direkt ur duschen, med en kopp te som jag spetsat lite med rom för att bli varm när jag öppnade ditt brev. Men jag behövde inte spetsa teet. Du värmer mer.

Så, du är inte så bekant med våra norra delar. Jag har släkt där. När jag var liten åkte jag upp varje sommar och bodde hos min moster och mina jämngamla kusiner. Som vi härjade. Fast myggen var värre. Stockholm är definitivt den högst belägna staden jag kan bo i. Högre upp funkar inte. Klarar inte av mörkret. Nu i mitten av januari har det börjat märkas att ljuset är på väg tillbaka. Längtar efter värmen men mest efter ljuset.

Jag har kanske inte tänkt så. Om att det är en gåva att kunna välja. När jag tänker på det nu så förstår jag vad du menar. Att kunna välja är en frihet. Även om det bara rör sig om när jag vill äta frukost. Och du kan inte välja speciellt mycket. Jag ska bli duktigare på att välja bra saker hädanefter. Och om du var med mig, tror jag att vi skulle strunta i bibblan. Jag vet ett urmysigt ställe på Söder. Visserligen har de bara vegetarisk mat men det är också gott. Man plockar från en buffé och sedan kan man gå ut och sätta sig i trädgården och äta. Har man tur är ett bord ledigt vid muren och då har man en fantastisk utsikt över Slussen, Djurgården och andra delar av Stockholm. Dit skulle jag vilja gå med dig. Vi kan sitta länge och äta och småprata. Du får beskydda mig från de glupska duvorna. Så fort någon lämnar sin plats är de där och jagar smulor.
Det var ganska roligt en gång jag var där. En mamma med sin lilla dotter hade tagit med sig mormor dit. När mamman gick för att ta mer mat passade flickan på att springa runt i trädgården. Hennes mormor fick jaga efter henne vilket resulterade i att duvorna gjorde en djupdykning rakt ner i deras tallrikar. Inte så kul för dem men jag hade roligt. Fast det visade jag inte, förstås.
Oj, vad jag babblar. Du måste säga till om jag babblar för mycket Jonny. Vill inte tråka ut dig. Men det är så kul att kunna berätta dessa saker för dig. Varför vet jag inte. Men det känns bra.

Tack så mycket för dina fina ord om mina foton. Jag blir så glad att du tycker jag är bra på det. Klart jag vill skicka fler foton. Apropå att skicka... får jag skicka paket till dig? Hur funkar det? Kollar de igenom det i så fall? Skulle vilja skicka en t-shirt med en bild som jag tryckt, till dig. Vad har du för storlek? Skulle tro av den där bilden i tidningen att du har L, om du vill ha den tajt, annars XL. Skicka kort på mig själv... usch. Det vet jag inte om jag vågar. Om jag skickar ett på mig, skickar du ett på dig då? Skulle gärna vilja veta om dina ögon är blå.

Det är så mycket som du beskriver som jag inte kan relatera till. Har ju inte gjort lumpen. Men visst minns jag skolmatsalen och brickorna. Jag vet faktiskt inte om jag skulle klara av det liv du lever. Tror jag skulle tagit livet av mig. Blir så ledsen när jag tänker på att du hela tiden måste hävda dig och försvara dig. Jag hyrde en fängelsefilm. Blev inte gladare för det fast den hade ett lyckligt slut. Filmen visade just det du säger, att våldtäktsmän står lågt i rang. I vissa fall till och med lägre än mördare. Det är en helt annan värld och jag förstår den inte.

Oj, mina drömmar. Jag är ganska öppen av mig och har lätt för att prata med människor. Det är en klar fördel i mitt yrke. Men när det gäller mitt innersta, mina drömmar och annat är jag mer sluten. Det är som om jag har hemlisar med mig själv. Kan du förstå vad jag menar?
Jag har bestämt mig för att öppna upp mig för dig. Jag vill dela några hemligheter med dig. För att du verkar genuint intresserad. Och för att du vill ge mig förtroendet tillbaka.

En dröm jag har är att få sätta upp en egen fotoutställning. Vilken lycka det skulle vara att folk kom för att se på mina bilder bara för att de är så bra. Jag kan se väggarna framför mig. Kan se vilka bilder jag skulle välja och hur de skulle sitta. En dröm som jag faktiskt jobbar med. Jag menar att jag fotograferar mycket. När det gäller mina bilder är jag perfektionist. Känner jag att jag kör fast så släpper jag bilden och gör något annat. Sen går jag tillbaka och fortsätter. Tills jag är nöjd.
Jag skickar med två av mina bättre bilder. En är tagen på Österlen en tidig disig morgon. Den andre är folkmyller från Köpenhamns huvudbangård.

En annan dröm är att få falla in i en stark famn och vara älskad för precis den jag är. Att få släppa taget om allt annat och bara vara. I stunden. Utan tid. Utan kontroll.
Klockan är snart halv ett på natten här. Jag börjar jobba vid elva imorgon. Måste lägga mig nu.

Tar med din mjuka kyss och sänder en tillbaka...

Mia

Jonny lägger ned brevet i knäet och blundar. Det doftar rent av allt nytvättat linne i förrådet. Som blandas med den där strimman parfym från Mias brev.
Jag blir tokig. Hon kysser tillbaka. Gick direkt ur duschen och satte sig naken i morgonrocken för att läsa mitt brev. Skulle ha velat vara där då. Stått bakom henne, masserat axlarna med olja, glidit över huden, hört henne sucka av välbehag, glida, glida, längre ned över halsen mot framsidan, ned mot brösten, känna tyngden under mina händer, ana vårtorna där ner i glipan. Fan, fan... får skärpa till mig nu och inte skynda fram för fort. Men hon börjar bli mör, det är dags att lägga i en växel till snart. Låt den här jävla dagen gå fort så jag får sätta mig ner i lugn och ro och skriva tillbaka till henne.

                                                                      ~

Kvinnan i kassakön ler. Hon står och tittar på ett kuvert. Mannen bakom henne harklar sig men inget händer. Han harklar sig lite högre men hon verkar vara helt i en egen värld. När han säger ursäkta mig, hoppar hon till och skrattar när hon lägger upp sina varor på bandet. Hon skyndar sig hem för att läsa.

Hej Mia,

Det lät lite som en saga så där. En dusch och att få krypa ihop med lite te med rom i. Skulle gärna ha velat dela en kopp te med dig och prata om ditt och datt, jag bara känner att du och jag skulle finna varandra rätt snabbt och utan problem få igång ett samtal. 

Jag skrattar gott åt dina berättelser. Njuter åt att du associerar fritt och kommer på saker att berätta för mig. Du får inte tänka så att jag tycker att du blir pladdrig. Jag lapar i mig varenda ord som en hungrig kattunge. Det där vegohaket på Söder måste vara det där på Fjällgatan. Jag har varit där. Det är så fint. Ja, där skulle jag vilja sitta och njuta av staden och att få prata bort en eftermiddag med dig. "Det känns bra" skriver du. Ja, det gör det här med. Vissa människor bara flyter det på direkt med, inget känns krångligt eller konstlat. Du är en sån person känner jag. 

You´ve got a deal. Jag skickar dig ett foto direkt. Vill inget hellre än att få möta dina ögon på ett foto. Det skulle betyda massor för mig. Jag blir nästan rörd när du frågar om du får skicka en tröja till mig. Hit har ingen skickat någonting, varken när jag fyllde år eller till jul. Du får mig att ändå känna mig lite värdefull, tack kära du för att du bryr dig. Tycker om dig för det och för annat. Jag tränar två pass om dagen, har fått upp både flås och muskler rejält sedan jag åkte in. Så jag tror på XL, tror även den kan bli tight. Och precis som du anar - mina ögon är blå, riktigt blå med en grå iris omkring.

Som jag skrev finns det två gäng här inne. Ahmed leder det ena och Bogdan det andra. De organiserar sig enligt samma modell som MC-gäng ungefär. Utanför står väl ett tiotal intagna. Enda sättet att klara sig är att vara tuff, hård och aldrig vika ner sig. Och så aldrig gola förstås.

Första veckan fick jag stryk så jag låg på sjukan mer än en vecka. Det var liksom en välkomsthälsning från Bogdans gäng. Nyintagna måste visa upp sin dom för de intagna, annars åker man på stryk. Alla här inne vill se att man inte har golat ner någon. Sen är det väl för att jag inte ska tro att jag är nåt.

När jag kom ut väntade jag till morgonduschen en dag och låste in Jurij i duschbåset och tog slangen från båset intill och skållade honom. Alla visste att han lett misshandeln av mig. Sen dess lät de mig vara.
Strax före jul kom Ahmed och beordrade mig att ställa upp som knullpartner till Hamid, en bög som visst behövde få göra av sig lite. Jag sa tvärnej. Strax före inlåsningen tre kvällar senare hämtade de mig och bar in mig i en tvätthall, där Hamid väntade. De andra jävlarna hejade, medan han satte på mig. På kvällen grät jag mig till sömns.
En vecka efteråt hade jag i verkstaden lyckats komma över en sån där grov häftpistol som man renoverar möbler med. Jag tog honom vid biljardbordet, dunkade till honom och välte upp honom på bordet innan jag satte häftpistolen mellan hans ben och tryckte av fem stift rakt i skrevet och ner i bordet. Plitarna kom rusande och hittade honom skrikande, blödande och helt galen av smärta. Alla stod kvar i rummet utan att säga någonting.

Det fungerar tyvärr så här. Allt bygger på makt och respekt. Nu är det lugnare. Jag har markerat på det enda sätt dom förstår. Nu går jag lugn här inne. Hoppas jag inte chockar dig, men det är viktigt att vår relation bygger på ärlighet och förtroende tycker jag. Jag är ingen våldsam person, men det brinner en eld om jag blir angripen. Och jag viker mig inte för nån.

Gillar dina nya foton. Du är verkligen skicklig på att fånga stämningar. Det är viktigt att ha drömmar, mål och att jobba för dem. Då lever man, klarar mer än man tror och tar sig fram i tillvaron. Jag lovar, jag kommer på din första utställning.

Kärleken, famnen, tryggheten och att våga släppa taget. Ja, du. Vem vill inte det. Hitta hem i någon där allt blir enkelt och självklart. Där det finns plats för allt från glödande passion till att softa i soffan och dela en apelsin eller ha ett samtal om hur dagen varit. Suck! Sånt kan jag längta efter.

Jo, ville ju veta mer om dig. Here we go med lite frågesport.

favoritmat
senast lästa boken
film jag gillar
mina vänner och vad jag uppskattar
utseende och träningröker
du eller dricker du sprit?
har du barn?
vill du ha barn?
vad gör du om fem år? 
nattkläder eller naken 
bästa egenskap 
sämsta egenskap 
hur är din drömman? 
vad är moral för dig? 
skulle du våga prata med mig i telefon nån gång?

Hitta på några frågor till mig om du har lust.

Jo, det där med att läsa. Har anmält mig till en kurs i vardagspsykologi. Tror att jag kommer att gilla det.

En öm kram och en sval kyss på din mun

Jonny
PS. Hemlisar med sig själv? Det vi har känns nästan som hemlisar mellan bara dig och mig. Mysigt! Fotot jag skickar med är från en semester på Kreta för två år sedan. Trots solbrännan ser du väl att ögonen är blå?
En öm och sval kyss! Faan. Mjuk i ena stunden och så hård i andra. En kyss! Jag ska bara häfta fast dig vid bordet men sen kan vi kyssas. Bara sådär, som hämtat ur Rapport eller nåt. Vad har jag gett mig in på? Han verkade ju bra. Lite spännande. Men nu vet jag inte längre. Vet inte om jag vill fortsätta skriva. Allt detta jävla våld. Vill inte ha våldet så nära. Måste ringa brorsan.

                                                                 ~

Jonny verkar vara på gott humör. Psykologen på fängelset, som sitter i H-husets administrationsdel har just berättat att Jonny har klarat antagningsprovet för att få läsa psykologikursen. En vakt öppnar spärren mot transportkulverten över till B-huset. Ett underjordiskt rör med allsköns grafitti på väggarna, "plitjävel dra, suga kuk, 28 dagar muck" och andra meningslösheter, pryder den långa gången. Vägen går under fotbollsplanen, sen tar han till höger vid elcentralen och kommer till slut upp i B-huset. Vakten tittar på honom genom kameralinsen och dörren svänger upp med ett svagt surr. Han är inne igen, "hemma" hur konstigt det än kan låta. På avdelningen tar han en sväng mot vakten och frågar, så som han numera börjat göra minst en gång om dagen, om han har någon post. Vakten lägger upp ett brev på disken, ett vars färgton går i rosa.
Jonny spricker upp i ett leende, pekar mot vakten.
- Fan, idag tycker jag nästan om dig, din skitstövel.
- Vadårå?
- Äh, skit i det.
Jonny ger honom fingret, tar brevet och går med snabba steg mot sin cell.

Hej Jonny,

Har läst ditt brev flera gånger nu. Det finns egentligen bara en sak som jag vill att du berättar om. Alltså jag har bara en fråga till dig. Vilket straff är lämpligt för en våldtäktsman?
Du sitter där du sitter för att du begick precis samma sak som du själv blev utsatt för. Du försvarade dig. För att du kunde. Alla kan inte försvara sig. Så vilket straff är lämpligt?

Det är ett våldsamt liv du lever. Och du har en våldsam kraft inom dig som du inte verkar kunna kontrollera. Jag får uppfattningen att du är enormt beslutsam när du sätter den sidan till. Du skrämmer mig lite. Det du skriver om, livet du har där inne, jag kan inte föreställa mig hur det är. För jag har aldrig varit i någon situation ens i närheten. Och jag vill inte veta mer om ditt liv i fängelset på ett tag. För ja, du chockar mig. Inte för att jag trodde att du var en ängel när jag skrev första brevet men jag får ta in en bit i taget. Du är ärlig och det vill jag också vara. Förstår du vad jag menar?
Jag är inte blödig. Inte rädd av mig. Jag har förlöst barn som varit döda eller som varit sjuka och dött någon dag efter att de kom ut. Jag vet vad sorg och smärta är. Och jag kan lova dig att det inte finns en större sorg än att förlora sitt barn. Men jag måste ta en sak i sänder. Nu släpper jag detta. Du har fått min fråga.

Nu ska jag ta mig an dina. Och de var inte få. Men jag känner att den intimitet vi hade har försvunnit lite. Och jag kan inte svara på dina mer intima frågor. Jag tar några enkla.

1. Favoritmat
Jag älskar hamburgare. Men inte sådana man köper på MD eller så. Nej, de ska vara hemmalagade. Man kan variera sig i oändlighet. Men vem vill handla köttfärs nuförtiden?

2. Senast lästa bok
Svek av Karin Alvtegen... har 50 sidor kvar. Den är riktigt bra. Handlar om en man som är otrogen mot sin fru. Det var inte otroheten i sig som gjorde mest ont utan att han ljög om det. Det var lögnen som var sveket.

3. En film jag gillar
Finns så många. Pianot får jag nog säga är en film som etsat sig fast hos mig. En typisk film för kvinnor brukar man säga. Kanske har du sett den. Den handlar om ett piano och dess ägarinna. Sensuell och dramatisk film.

Jag vet inte Jonny. Jag sitter och tittar på dig, tack för fotot förresten. Jag ser dina ögon. De är magnetiska. Som om de tittar bara på mig. Så vackert blå. Jag hålls kvar i din blick. När jag blundar finns de kvar. Men sen tänker jag på hur du tar häftpistolen och...

Jag håller så mycket vackert i mina händer. Dessa små nyfödda, hjälplösa, fantastiska mirakel. Jag hjälper kvinnor att föda. Det är den sannaste urkraften. Och någonstans ser jag samma drift hos dig. Inte samma urkraft men en otroligt stark sådan. Försvara sig eller dö.
Jag vet inte Jonny. Kanske gjorde jag fel som skickade brevet. Kanske gjorde jag rätt.
Det jag vet är att innan jag kan fortsätta skriva till dig måste jag känna den närhet jag kände förut.

Skriv till mig.

Skriv...

Mia

Det är natt. Jonny ligger påklädd på sängen. Endast ett blekt ledljus är tänt i cellen. Vid bordet står påsen med psykologiböckerna, oöppnad.
Jonny sover inte. Hans fixerar någon obestämd punkt i taket. Runtomkring honom i sängen ligger breven och kuverten från Mia. I mörkret är det ingen som ser. Att Jonny gråter.

                                                              ~ 

Mia river upp brevet så fort hon kommer hem. Denna gång kan hon knappt vänta tills hon fått av sig skorna. Det kändes som om brevet brände i hennes ficka. Hon slukar varje ord.

Mia,

Först av allt, förlåt för allt! Förlåt att jag gjort dig upprörd och tvivlande på vem jag är.

Jag förstår dina frågor och tankar om vad jag är för slags person.  Ja, hur skulle jag kunna låta bli att skriva till dig? Efter att du fått ett sånt här negativt intryck av mig.

Vad är det mest lämpliga straffet för vedervärdiga brott? Jag vet inte. Men jag vet att sätta in någon i förvar tillsammans med två fotbollslag idioter med våldstendenser, knappast gör någon människa bättre. Dom pratar om rehabilitering inför permission, träning och resocialisering. Jag har suttit här i ett år snart och inget har hänt mer än att jag ständigt måste vara på vakt för att inte bli våldtagen, knivskuren eller strypt. Du får ursäkta, men för att överleva måste jag "ner" på andras nivå för att slippa förföljelse. Tror du inte jag har gråtit, förbannat mitt öde och ångrat vad jag gjort? Jag hatar våld och plågas av ångest och dåligt samvete för allt jag har gjort som har drabbat andra.
Men det här med straffet nu då... ja, vad är syftet, egentligen? Att få mig att inte begå fler brott eller förmå andra att inte begå brott? Avlivar man mig som straff begår jag ju garanterat inga fler brott, så då har väl behandlingen lyckats. Men svåra våldsbrott minskar inte bara för att straffen är stenhårda. Varför? Därför att de brotten inte föregås av något slags kalkylerande om upptäcktsrisk och strafflängd. Folk bara slår till eller kniven kommer fram. Annat är det med ekonomisk brottslighet. Där kan upptäcktsrisk och strafflängd göra att man passar sig. Den som har lite humanism i sig kanske tycker att straffets syfte är att "hela" mig, få mig att ångra vad jag har gjort men bör återanpassas till ett verkligt liv. Jag tror på den inställningen. Men dagens fängelser har hårdnat, gäng styr och plitarna tittar bort. Ofta är plitarna de bästa smugglarna. Allt kan köpas för pengar. När man väl kommer ut är inget ordnat och många återfaller i brott.
Jag ska aldrig hit igen, det bara är så. Men jag känner starkt att jag behöver ett ljus. Någon som kan tro på min förmåga att stå emot och kämpa här inne. För att orka ta mig igenom och komma ut för att våga satsa på livet. När du kom kändes det som ett ljus i tunneln. Jag hoppas innerligt att jag inte bränt mina möjligheter att få ha din kontakt. Jag förstår dina tankar och känslor. Men jag är i grunden någon annan. Jag är lugn, kreativ, kanske lite konstnärlig kan man säga. Spelar gitarr, sjunger och skriver dikter... vi får se, men kanske kommer du att komma mig så nära att du får någon dikt som bara blir din (jag har aldrig visat någon förut). Jag vill studera, hitta kärleken och bilda familj, försörja mig på ett hederligt jobb och möta framtiden tillsammans med den jag älskar. Stora planer, eller hur? Men för mig är det just precis det enda jag vill få ut av livet. Och jag värdesätter det väldigt mycket, särskilt när jag sitter här inne och inte får ta del av det.

Så jag böjer nacken för dig. Försöker visa mer av vem jag är egentligen. Hoppas att du kan lita på mig och känna förtroende för mig. Jag kommer att göra allt som står i min makt att få tillbaka känslan mellan oss.

Jag ler när jag läser dina svar. Så naturligt, enkelt och mänskligt. Jag ryser av välbehag, fånigt javisst, men dina ord berör mig på djupet.  Du skriver att du håller så mycket vackert i dina händer. Ja, precis så känner jag med dig. Du håller just nu vår spirande relation i dina händer. Jag tycker den är vacker. Vår korta historia och sökande efter svar och varandra är vacker. Jag hoppas du inte släpper taget.

Kram

Jonny

Han böjer nacken för mig. Mitt brev var kanske lite för hårt skrivet. Men nu är han med igen. Jag var tvungen att veta hur känslosam han var. Och visst är han det. Mm, känns bra igen. Så glad över hans svar. Måste svara snabbt. Han väntar säkert redan på ett brev. 

                                                              ~

Hej Jonny,

och tack för ditt brev. Ditt svar dröjde så jag började tro att du gett upp. Jag var spänd när jag öppnade det. Visste inte alls hur du skulle reagera på det jag skrev. Nu är jag lättad.
Jag förlåter dig. Om du förlåter mig för att vara naiv. Brorsan säger att jag är det. Naiv. Han är min bäste vän. Jag pratar mycket med honom. Om allt. Om att jag skriver till dig med. Men jag berättar inget personligt. Jag litar på honom. Han vill mig bara väl för han älskar mig. Har du någon som du kan prata med? Som ställer upp? Du nämnde att du inte fick något till jul eller din födelsedag. Se då det här som en present, ett foto på mig, för jag vill fortsätta skriva till dig. För att jag känner närhet igen. Jag släpper inte taget.

Svarar på några av dina frågor till.

Mina vänner

Har en del goda vänner kvar i Malmö. Försöker träffa dem när jag åker ner. Annars blir det mest mail och telefon. Här har jag inte hittat någon speciell som jag kan kalla för vän. Men det är ok. Förutom folk på jobbet så träffar jag nog tanten nedanför mest. Hon har en otrolig förmåga att dyka upp överallt. Det gör inget. Jag tror att hon är väldigt ensam och ett "hej hur är det" kan jag kosta på mig.

Utseende och träning

Ja, du ser ju hur jag ser ut och tränar, nja det blir promenader i så fall. Ibland går jag och simmar. Men om jag ska vara ärlig så är det bastun jag vill åt. Älskar att basta.

Röker jag, dricker jag?

Har rökt. Lyckades sluta, tack och lov. Visst dricker jag. Men det är så lite att det knappt räknas. När jag väl gör det så ska det vara fint. Lite dyrare sorter menar jag. Favoriter är mörk rom och singel malt whisky. Att smutta och känna hur värmen sprider sig en kylig vinterdag är skönt för både sinnet och kroppen.

Barn?

Har inga. Vet inte om jag vill ha heller. Jag längtar inte efter barn. Men det kan ju hänga ihop med att jag inte har träffat någon som jag vill ska vara pappa ännu.

I sängen

Sover jag naken. När jag inte har det där du vet som vi kvinnor har. Njuter av att vara helt bar och känna det mjuka täcket om mig.

Telefon?

Ja!! Jag vill prata med dig.
Men hur det går till? Finns det bestämda tider eller? Du ser, jag kan inget om ditt praktiska liv. Och det man ser på teve kanske inte alls beskriver hur det verkligen går till.

Frågor till dig:

Berätta om en spännande resa du har gjort. Berätta om en resa du skulle vilja göra.

Hur ser din drömkvinna ut?
Jag vet inte hur min drömman ska vara. Jag faller för ögon. Jag är en och åttioen lång och har hittills bara dejtat män som är längre. Tycker om att titta upp i ett par ögon, inte ner. Men det skulle nog inte spela så stor roll. Tror att "korta" män undviker längre kvinnor. Fysisk obalans kanske? Det är helheten som räknas. Han ska vara snäll men inte en mes. Stark och ödmjuk men ingen nallebjörn. Initiativrik men inte alltför impulsiv. Ja det finns mer som jag skulle kunna ta upp men det är helheten som sagt som är viktigast. Det är känslan jag får när han tittar på mig som ska vara rätt.

Tror att du har förstått att jag tog illa vid mig av det du berättade om livet där inne. Jag är intresserad men vi kan ta det lugnt med det. Just nu vill jag inte mer om våldsamheterna. Berätta istället om det du skulle läsa. Varför vardagspsykologi? Det låter faktiskt spännande. Men hur skulle du då läsa? Ensam eller med någon?

Nej, nu ska jag ge mig med alla mina frågor.

Ska berätta något roligt istället. Jag skriver också dikter. Det har jag aldrig berättat för någon. Hoppas jag kommer dig så pass nära att du kan skriva en dikt till mig. Jag har skrivit en till dig.

ord
sakta lästa
smakar som nektar
på tungspetsen

landar inuti
värmer
du
med dina ord

brinner

och jag njuter


Kram

Mia

Jonny halvligger i sängen. Det är kväll och han ser avspänd ut. Ler, läser, läser igen och igen. Brevet från Maria har muntrat upp honom och han har till och med gjort anteckningar på ett separat papper, klottrat ned stödord för att ha innehållet klart för sig, en slags förberedelse för sitt svarsbrev.

På pappret står enstaka ord på varsin rad, kortfattat och med spretig, hetsig handstil. Där står:

tilltro igen
hon är ensam
foto
sover naken
ringa ja!
resa
min drömkvinna
bli hennes drömman, kolla egenskaperna!
psykologi
dikter

Han reser sig, tar med sig brevet och anteckningarna och sätter sig vid det lilla skrivbordet. På arbetsytan ligger alla breven kronologiskt ordnade, Mias första brev ihopfäst med kopian av hans svar, sedan det andra brevparet till höger och de följande i en rad. Han läser under en halvtimme brev efter brev, koncentrerad och helt upptagen med arbetet. Sedan tar han fram sin lilla furulåda med skrivdonen, fäller upp locket och ställer fotot på Mia där, plockar ut två ark och den penna han brukar använda. Han nynnar på en gammal R.E.M låt, "Everybody hurts", övergår till att vissla och börjar så svara på brevet från Mia.

Han skriver fort och lätt med sin spretiga skrivstil. Håller handen lite vinklad och har en ovanlig fattning av pennan. Det är ett "penngrepp" längst ner vid fingertopparna men pennan vilar inte i tumgreppet, utan mellan pek- och långfinger. Med jämna mellanrum sneglar han mot fotot på Mia. Det är taget på något kafé. Hon sitter vid ett bord med en kaffekopp framför sig. Ser frisk och sund ut, ler öppet med sina fylliga läppar. Har långt mörkt hår, rätt stora ögon och ett ovalt ansikte. Under hennes ljusa topp finns en välväxt kropp med mjukt rundade bröst.
Det är natt när jag vaknar till. Ett blekt månsken lyser svagt in genom cellfönstret och jag hör ett svagt rispande ljud. Instinktivt inser jag att jag inte är ensam i cellen och sätter upp händerna framför ansiktet, väntar på det första slaget. Men inget kommer. Istället hör jag frasandet av något tygstycke som faller till golvet. Jag kisar mellan fingrarna, ser dig ta steget mot sängen. Du kastar det mörka håret bakåt, kliver smidigt som en katt upp i sängen, glider upp över mina ben, mage och bröst. Kropp mot kropp och utan ord. Jag smälter, det brinner i mitt inre av att du är här och jag känner doften. Möter blicken, lusten rusar ut i kroppen och jag häver mig uppåt, mot din mun. Men når inte fram, alldeles nära men kommer inte fram. Jag rycker, drar, tar i och känner att jag är fjättrad vid sängen av tunga kedjor, de rasslar när jag försöker komma loss. Du ler mot mig men leendet bara fortsätter, du gapar allt större och större, visar en rad sylvassa och långa tänder. Ur munnen kommer rök, kall rök mot mitt ansikte och jag hör ett gurglande läte från din hals. Allt vänder till skräck, jag får panik och skriker men det kommer inget ljud. Yrseln tilltar och jag snurrar, inåt, uppåt och hör ett skarpt ljud... vaknar av att jag hör mitt eget skrik. Hjärtat bultar och jag är alldeles svettig, ser mig om i min kala cell. Det är tyst. Jag är ensam. Precis som vanligt.
                                                             ~ 

Kram Mia,

Jag börjar med det, för det är så det känns. Vore du här skulle jag lyfta dig mot himlen och krama dig blå. Aldrig har jag varit så här nervös inför ett brev. Jag har målat mig bilder av enbart tystnad, ingenting, en avsågning eller ett knastrande torrt och avmätt brev. Jag började tvivla på att det fanns en fortsättning för oss. Medan den här tortyren pågått har jag fått en massa insikter om mig själv och om oss.

Jag har känslor för dig Mia. Riktiga känslor. Dina brev fyller mig med värme, jag läser dem om och om igen. Tittar på ditt foto, känner mig som en galen femtonåring och nästan börjar prata högt med ditt foto. Jag hade inte orkat med att bli bortknäppt. Tack, tack, tack för att du kom tillbaka. Det känns som en gåva. Hela du känns som en gåva.

Tack för ditt foto. Det är som om du är här hos mig. Jag har särskilda ställen där jag ställer fotot, så jag ser det oavsett om jag är i sängen eller vid skrivbordet. Under dagtid har jag det i ett tomt cigarettpaket, du vet ett sånt där hårt och sen bär jag runt det i fickan. Kan ta fram det, titta lite och känna att du är med mig. Hoppas du inte tycker att jag är fånig som berättar det här.

Vi är rätt ensamma både du och jag. Jag tycker det är en vacker tanke att vi knutit kontakt. Känns mindre ensamt då. Och det känns rätt, helt rätt att det är just dig jag vill vara med.

Jag tror att du skulle tycka om mig om vi träffades. Jag läser vad du tycker är viktigt för att du ska uppskatta en man. Jag ler, känner igen mig i det mesta faktiskt. Som du vet är jag rätt vältränad, det finns inte så mycket att göra här inne under det där som kallas "fritid", än att gå på gymmet. Är nog rätt snäll, omtänksam och empatisk, har lätt att känna in hur andra mår eller vad de behöver. Samtidigt har jag temperament, hatar orättvisor och översitteri. Stor björn? Ja, faktiskt har jag en längd som matchar din. Jag är 1,93, brås på farsan som var snudd på två meter. Annars är jag väl rätt vanlig... ja, jag är nog rätt påhittig, tar ofta initiativet till aktiviteter, allt från en kopp fika till resor och svindlande sex *host, host*

Funderar på det där med drömkvinna. Jag gillar att kvinnor ser ut som kvinnor, kvinnliga former, omtänksamhet, mjukhet och kramighet. Självständighet är väl bra men jag gillar tvåsamhet, att man bestämmer ihop. Lite sprallighet men även djup, kunna prata om det mesta. Närvarande ögon och engagemang är viktigt. En bästa vän men som väcker känslor, som rör sig kvinnligt och är fysisk, jag menar gillar ömhet, smekningar och närhet, ja sex och sånt. Är du min drömkvinna?

Skönt att du inte röker förresten. Rom gillar jag inte men maltwhisky är gott. Brukar köpa Caol Ila och Bowmore. Sen är vi lika på en punkt till. Jag sover alltid naken. Jag har ju inte ens vissa dagar jag behöver ta hänsyn till...

Resor, resor jag gjort och såna jag vill göra, får fundera lite. Jo, en resa som var spännande gick till Jerusalem. Jag stod där vid klagomuren och såg samtidigt över muren upp mot klippmoskén. Det kändes stort att stå precis bland de här symbolerna för två folk som plågat livet ur varandra i decennier. Att flyta som en kork i Döda havet var en rätt underlig känsla det med förresten.
En framtida resa ... ja, kan vi inte åka till Kina och vandra längs den kinesiska muren? Det vore en häftig upplevelse. Eller att bada i varma källor på Island? Dom har kanske bastu där också så att du blir nöjd.

Det där med psykologin är en distanskurs, som hålls av en folkhögskola. Man läser och träffas i "cyberspace" i ett gemensamt datorprogram, där man kan lägga in uppgifter, träffa läraren och andra elever, chatta och kommentera olika arbeten. Blir nog rätt kul hoppas jag.  

Jo, nu ska du få höra. Jag plinkar ju lite gitarr och sjunger. Skriver lite låtar och sångtexter. De texter som inte riktigt funkar i låtar brukar jag jobba om till vanliga dikter. Jag gillar att leka med ord. Dikter har blivit ett sätt att leka för mig. Hmm... du ska få ett smakprov:

Lite darrig nu, ingen har tidigare fått se sånt här.

Det var den dagen
då
jag vaknade upp
till liv

du kom helt naken
så
jag omslöt dig
med värme

likt två grenar på ett träd
som
slingrat sig samman
till en

smälte vi så ihop
i

skön förening

Lattjo, jag sitter och känner mig lite generad. Det är stort för mig, det här. Att bjuda in dig i mitt inre.

Jag har sparat det bästa till sist. Jag är så jävla glad, glad, glad... att du vill prata med mig på riktigt. Det är lite knöligt här inne, men det brukar gå bra. Problemet för mig har ju varit att ingen har ringt. Ja, morsan då. Två gånger på hela den här långa tiden.

Dom har nåt som heter Geneys här inne. Det är nån plattform med telefonnummer som man bokar i en kalender. Den används visst vid gruppsamtal och sånt. Jag öppnar med en kod och du ringer in på det telefonnumret vid en viss tid. Man får boka upp till en halvtimme i taget. Sen spelas samtalet in, så att jag kan lyssna på det efteråt, nåt som ju känns jättebra för mig. Sen om anstalten här tjuvlyssnar eller så, det vet jag inte men dom får visst inte det enligt lagen. I alla fall, vi bestämmer en tid och du ringer 08-59809999, så kopplas det in i rummet. Jag har redan bokat tre tider och hoppas att en av dem kan passa dig. Nästa tisdag, onsdag och torsdag har jag bokat klockan 13-13.30. Jag håller tummarna för att någon passar dig, just let me know. Jag fantiserar redan om din röst, kan knappt hålla mig. Så please, säg att du kan. Du skulle göra en ensam själ väldigt, väldigt glad i så fall.

 En knippe rosor och en kyss

Jonny

Mia ligger naken på sängen. Hon smeker sig själv över brösten och nyper sig i vårtorna. Ögonen är slutna och munnen halvöppen. Den ena handen rör sig långsamt över magen och ner mellan hennes lår. Hon låter den bara ligga där.
Åh, jag vill komma. Det var så länge sedan jag lät mig själv få orgasm. Fan, jag längtar efter honom. Inte bra alls.

                                                        ~ 

Jonny,

Jag bara ler. Läser ditt brev om och om igen. Du är så värmande och fin i ditt brev. Närheten är tillbaka. Tack för att vi kunde hitta tillbaka. Jag har också känslor för dig. Det var kanske därför jag blev lite rädd för alla våldsamheter som du skrev om. Inte bara det du gjort utan även det som du blivit utsatt för. Våld, hela tiden detta våld.
Men du visar mig att det finns en annan bakom. Någon som är mycket lik en man jag skulle kunna älska. Fånig, skulle jag tycka att du är fånig som berättar om dina känslor? Nej du, tvärtom. Tvåsamhet är också det jag letar efter. Med allt vad det innebär. Vill inte hamna i ett förhållande där man måste boka tid för att överhuvudtaget träffas. Spontanitet är oerhört viktigt. Tänk de som har schemalagd sex. Hur trist skulle inte det bli? Nej tyvärr, vi kan inte gå på bio på lördag kväll för då har vi bokat sex mellan halv nio och nio men om vi tar den tidiga föreställningen kanske vi hinner. Då får vi äta middag vid halv fem om vi inte tar en korv med mos utanför bion. Så vill jag inte ha det. Ändå vet jag att det finns par som har det så. Speciellt när barnen kommer. Vill du ha barn?

Jag måste erkänna en sak. Jag är inte så sexuellt erfaren. Har dejtat en del killar men det har inte funkat så bra. Kanske har de varit nervösa eller nåt för när de närmat sig mig så har jag mest känt det som om de kladdar på mig. Då backar jag. Men jag är ingen oskuld. Bara inte speciellt erfaren. Ville du skulle veta det.
Om jag är din drömkvinna? Vet inte. Det du önskar låter som jag, men det är alltid i mötet som det klickar till. En vän till mig gick ut med en kille som hon hade träffat på nätet. De hade brevväxlat och pratat per telefon flera gånger och allt stämde så himla bra. Men när de träffades föll det. Magin de trodde att de hade, fanns inte. Och det kan ju hända oss också. Jag menar om nu vårt telefonsamtal ger mersmak och vi bestämmer oss för att träffas. Ja, jag har tänkt det. Att vi kanske träffas. Har du?

Kinesiska muren. Ja, gärna. Har aldrig varit österut. Canada och USA är mina längsta resor hittills. Annars har jag varit mycket i Europa. Men inte på Island. Och dit vill jag också. Vill till Skottland och åka runt ett tag. Brorsan var där med sin förra tjej. Han älskade allt med Skottland. Tyvärr gjorde inte hon det. Kanske därför det tog slut, vem vet?

Imorgon, fredag, åker jag till Skåne. Jag är långledig denna helg. Postar brevet innan jag sticker så du får det på måndag, hoppas jag. Och när du läser detta så är det bara ett dygn tills vi hör varandras röster. Jag ringer dig på tisdag 13.00. Ringer det där numret. Så se till att du är där.

Måste packa nu.

Jag är nervös inför vårt samtal. Får fjärilar i magen när jag tänker på att vi snart ska prata. Men jag vet att det blir av. Känns oundvikligt.

Kyss i rosendoft

Mia som längtar

 Det är något visst med att få bestämma, att ha total kontroll och inte släppa taget. Att älska spelet, hur rollerna fördelas och hur skådespelet tar form. Betvinga, bejaka och känna livet rusa genom blodomloppet. Leva just där, njuta i fulla drag och smälta samman.

                                                                  ~
 

Det är tisdag. I det lilla telefonrummet finns ett runt bord, fyra stolar och en ljusblå  högtalartelefon för gruppsamtal. Jonny har kopplat upp sig på Geneys i god tid. Han tryckte in sin kod redan tio i ett och sitter nu och väntar, det brusar lite lätt på linjen men ingen är där. Plötsligt tutar det till två gånger i rad och någon har kommit in på linjen. Han tar ett djupt andetag, stryker sig över håret, reser upp sig i stolen och fuktar läpparna.

- Ja, det är Jonny.
- Hej... det är Mia.
- Hej Mia... så du kom. Jag känner mig jättenervös.
- Gör du? Jag med.
De skrattar.
- Men jag sa ju att jag skulle ringa.
- Jo, klart jag visste, men innan det ringde... ja du vet. Om du kanske skulle ändra dig.
- Jag visste inte heller om det verkligen skulle vara du som svarade eller om något ändrats. Första gången för mig. Jag är jättenervös, bara att ringa in till ett fängelse.
- Jag har väntat hela förmiddagen på det här. Har kört två gympass på raken för att coola ner mig.
- Hur mår du nu då?
- Bra... tror jag. Jag ler, känner jag. Med hela ansiktet. Vilken mjuk röst du har. Skånska fast i mjuk version. Gillar det, det känns som om du är nära. Och du då? Hur är läget?
- Det är bra. Jag vaknade vid tio. Så länge har jag inte sovit på länge. Sen har dagen sakta makat sig fram. Måste ha kollat på klockan en gång var tionde minut. Fy vad tiden kan gå långsamt ibland... Det känns mycket bättre redan. Nu när jag hört din röst så släpper min nervositet. Jag tycker om din röst också. Stark och manlig.
- Ähum, stark och manlig... tack. Du ska veta en sak Mia...
- Vad?
- Dina brev betyder väldigt mycket för mig.
- Åh... det gör dina med.
- Tack snälla... ja, i den jävla tillvaron här inne får breven mig att tänka på att det finns andra liv, riktiga liv, sköna och goda människor. Du är god, känner jag. Jag har läst dina brev säkert hundra gånger. Och fotot på dig har jag alltid med mig. Tittar på det av och till, upptäcker nya saker i ditt ansikte. Det ger mig kraft och hopp framåt på nåt vis.
- Jag blir glad när du säger så där... blir varm varje gång jag tänker, ja på dig. Och att jag kan spela roll för nån. Det betyder en massa för mig med. Jag tittar på fotot, på ditt ansikte och ser kraften... dina ögon drar in mig. Vet du det?
- Mina ögon, ja det är flera som säger så där. Att jag är lite av en hypnotisör, men det har jag aldrig märkt. Ringer du hemifrån nu?
- Ja, jag är hemma. Varför undrar du det?
- Det är sån skillnad mot brev just nu. Du är hemma. Jag blir nyfiken på hur du har det. Vad du ser omkring dig? Vad du har på dig? Ja, såna där frågor.
- Aha. Jag sitter i min fåtölj... du vet den där som jag kan fälla bak. Sitter inte faktiskt, utan halvligger... Jag bor i en etta med litet kök. Jag har en fransk balkong. När jag tittar ut ser jag rakt in i ett annat hus. Ganska kul på kvällarna att spana på grannarna. Det kan bli ganska häftigt ibland. Mina väggar är ljusa och jag har, som du förstår, många foton på väggarna.
- Dina kläder då?
- Vad jag har på mig? Typiska hemmakläder, en t-shirt och ett par mjuka shorts. Du då? Hur ser ditt rum ut? Inte där du är just nu utan ditt eget rum?
- Vitt, sterilt, tre gånger tre, en säng och ett litet skrivbord där jag sitter när jag skriver till dig. I andra hörnet en toa och handfat... kallt vitt ljus från taket. Och inga mysgrejor man kan skära sig på eller rymma med... Jag sitter och tänker på en sak, vet inte om det blir fånigt...
- Vad då? Säg...
- Tror du att man kan bli kär bara genom brevskrivning?
- Ja... det tror jag.
- Det är så konstigt med allt. Du är med mig hela tiden, jag njuter av breven, allt vi berättar... och nu pratar vi. Det känns alldeles otroligt att ha dig här i mitt öra. Blir lycklig liksom.
- Jag känner likadant. Visste inte vad jag hade att vänta mig när jag skrev brevet... visste inte att jag skulle få känslor, inte så här snabbt i alla fall.
- Jag känner mig lite som en fjortis, lite blyg nästan. Samtidigt pirrig... jag tror jag ger dig en stor puss på munnen! ... men du, jag har tänkt på en sak. Du får säga om du tycker att jag går på som en tanks. Men kan inte låta bli...
- Vadå?
- Det känns så bra att prata. Allt går så lätt. Det känns redan som vi har pratat hur länge som helst, mest naturliga i världen... eller?
- Mmm... jag är inte nervös längre alls. Känns jättebra att ha dig i luren. Jag tycker om din röst, sättet du pratar på och ja... tycker om alltihop och du går inte alls fram för fort.
- Jo, en fråga bara.
- Javisst, ställ den.
- Det här känns så bra... och om du känner som jag? .... Vad b