Ella hade tjatterbabblat sådär kolsyrebubbligt fjortislyckligt om Måns dag och natt i en vecka. Och en lördag, när hon var fyllechaffis åt sina föräldrar på väg till Sundströms kräftskiva, kom frågan i bilen:
”Får man träffa den där någon gång?”
”Den där?” Typiskt pappa, alltid så smidig.
Ellas mamma hängde på direkt:
”Ja. Det vore väl kul, Ella?”
”Vi får se.”
”Jo, men det är klart att vi vill träffa honom” fortsatte mamma.
”Vi.Får.Se.”
”Vi ska inte äta upp honom” frågade hennes pappa.
Vem vet, tänkte Ella och bestämde sig för att säga det:
”Okej bra, för han ska vara med mig ikväll.”
Det blev tyst. ”Han kanske sover över också” fortsatte hon.
Hennes pappa såg på henne.
”I ditt rum eller?”
Ella suckade. ”Vi har inte bestämt nåt. Han kanske inte kommer alls, det beror hur lång tid det tar att packa ihop efter spelningen.”
”Han verkar inte tycka att du är så viktig om han inte vill bestämma...” började hennes mamma.
”Jag sa att inget är bestämt. Köp en hörapparat.”
Ella tittade på klockan på instrumentbrädan. Kvart över.
”Men...” fortsatte mamma. ”Är han musiker på heltid? Jag tyckte du sa att han var författare.”
Ellas pappa tittade misstänksamt på henne. ”Lever han på det?”
Ellas suckade: Jävla aliens. När jag var liten brydde ni inte om vad jag hade att säga, tänkte hon. Nu fattar ni inte vad jag säger. Vore bättre om vi skickade mail till varann – bara mail och flaskpost – så slapp vi sitta här.
”Han är musiker, författare och stämplare” sa hon. Som för att få tyst på alltihop.

Tystnaden som följde rymdes i en blinkning.
”Sväng höger här framme” sa Ellas pappa och pekade. ”Jag tror vi börjar närma oss.”
”Stämplare?” undrade Ellas mamma. ”Men jag tyckte du sa att han var musiker?”
”Det är liksom hans jobb hemma. Han skriver också förresten.”
”Åhå” sa hennes pappa. ”Att han hinner göra alltihop.”
”Ja, han är ju arbetslös” sa Ella.
”Var det inte musiker han var?”
”Men GE er! Han spelar med i ett band men det kan han inte leva på. Måns är musiker för han tycker mest om att spela. Sedan skriver han texter och sånt. Eftersom han tjänar för lite på att vara musiker och inget på att vara författare måste han stämpla. Hur svårt kan det vara, herregud? Har ni problem eller?”
Ella tittade i backspegeln. Två irriterade ögon stirrade tillbaka i detta vakuum av tankar inte knutna till verkligheten.
”Vi undrade ju bara vad han höll på” sa mamma. ”Jag trodde han jobbade för att ni har ju pratat om att flytta ihop och...”
Hennes mamma drog en röd fågelklo genom håret. Ella suckade åt henne:
”Lägg av nu.”
Ella såg hur hennes pappa skruvade på sig i passagerarsätet. Han skruvade sig alltid när det blev gräl. Bara att Ella och hennes upphov fanns på samma ställe i två minuter räckte. Måste vara rekord. Pappa verkade i alla fall ha äkta uppmärksamhet för Måns. 
Till skillnad från menopausmonstret bak i bilen.
”Har han gjort någon skiva?” frågade han försiktigt.
”Nä” sa Ella. ”Dom var på gång med en demo men var tvungna att göra ett avbrott för sångaren fick en elchock av micken.”
”Jaha” sa hennes pappa. Mamma såg ut som Ella drev med henne.
”Jag har aldrig hört talas om att någon artist har elchocker” sa kärringen.
Ella tittade kallt på henne och skakade på huvudet:
”Nej för du känner ju så många artister...”
”Gör du?” blev svaret.
Tystnaden som följde hade högre densitet: just för att allt var så makabert pinsamt och tjatigt. Pinsam tystnad var som bomull med glasskärvor i de ulliga kanterna.
”Så” sa hennes pappa. ”Här är det, vi är framme. Stanna vid tomten med marschallerna.”

Ella stannade intill en tomt med en hög häck.
”Tack för skjutsen, min lilla flicka.”
Pappapuss på pannan.
”Det finns lasagne i kylen om du vill. Vi ringer sedan. Hejdå Gabriella.”
Klart att hennes mamma skulle ha sista ordet. Dörren slogs igen och Ella åkte hem.
Genom bilfönstret tyckte hon att augustis sista måne alltför mycket påminde om ett knivblad uppe i skyn.

Före Skurup hade det funnits för många aggressioner och för många tillfällen att ventilera dem på. Ellas kompisar, om de ringde för ofta (”Får du aldrig vara ifred?”). Ellas kompisar, om de ringde för sällan (”Är ni osams?”). Ella som var ute för sent (”Jag trodde att du hade råkat ut för nåt!”). Ella som ville vara hemma och ta det lugnt (”Du kan ju inte sitta inne hela livet”). Ella som köpte kläder. Ella som inte köpte kläder (”Hur mycket kostade den där jackan egentligen?” eller ”Du kan inte se ut som en proggare för att du går där nere.”)
Under det senaste året hade ytan krusats åtskilliga gånger på telefon och en gång i julas, men jättevågen Uno hade inte skymtats. Allt var lugnt, för lugnt.

Resväskan som låg i hallen med hennes skrynkliga kläder och böcker. Hennes liv var en famnfull även om det kändes större vid eventuella inslag av lycka.

Skurup var en dörr med portlås mot hennes föräldrar. De kunde knacka på, försöka knappa in koden men dörren gick inte upp om inte Ella öppnade den. Därför Skurup; avståndet gjorde att spontana besök var omöjliga.

När Ella kom tillbaka letade hon i sin resväska som fortfarande stod kvar i hallen. Ur resväskan tog hon fram en liten blå påse och bröt två Ipren ur kartan i asken. Det skulle ta en stund innan de isflingskalla gnistorna i ryggen och magen försvann och när de gjorde det, var hon alldeles mosig av tabletterna.
Hennes föräldrar hade aldrig piller framme, inte sedan Ellas lillasyster hade försökt proppa i sig två paket Alvedon för att bota värken i själen, tagit en flaska Finlandia (hon som hatade Finlandia) och lagt sig i badkaret. Emma hade flyttat nu. Hon verkade lyckligare så, alla verkade lyckligare så – åtminstone deras föräldrar. De poppade Prozac som Pez och det fanns psykologer som gärna skrev ut en näve Cipramil till Ella.

Strax efter elva ringde Ellas pappa från kräftskivan. Hon kände spritdoften genom telefonen när han sa att det blev nog sent det här och att de skulle ta taxi.
”Det är lugnt” sa Ella trött. ”Jag är uppe.”
”Mamma ville inte att vi skulle...störa.”
”Vaddå störa?”
”Ja, om han kom.”
”Måns.”
”Om Måns skulle komma.”
”Herregud” sa Ella. ”Vad tror hon?”
”I alla fall, vi tar oss hem ändå. Hej min lilla flicka.”
”Hejhej.”

Efter midnatt ringde det på hennes mobil. Hon låg i soffan, dödstrött och dröjde med att svara, men log när hon såg vem det var:
”Heeeej. Va? Är ni klara? Va bra... nä, jag sov inte. Okej. Okej. Hittar du. Ja, jag har sagt att du kanske skulle komma förbi. Okej. Puss. Längtar efter dig. Puss. Hej.”

Tre timmar senare: halvfull pappa med röda kinder och översta knappen i skjortan uppknäppt tillsammans med mamma i tröja som luktar rök. Ella satt uppe och tittade på Judge Judy när de kom hem, det enda som fanns att se. Föräldrar är kassa på att spela in filmer. Ellas hade inte haft någonting förutom Änglagård 2 från i julas; de hade till och med spelat över en stengammalt band med Ivanhoe.
Medan pappa hjälpte mamma av med kappan i hallen tyckte Ella att det var dags:
”Måns är på väg.”
All aktivitet avstannade. De tittade på henne som om hon bett dem vara med i Ricki Lake tillsammans med henne. Kanske i Mina föräldrar vill styra mitt liv med fjärrkontroll-avsnittet. Komplett med superamerikansk psykolog i slutet som kommer med klyschlösningar på klyschproblem.
”Nu?”
”Ja, pappa.”
”Men klockan är ju nästan halv ett, vet du.”
”Spelningen drog ut på tiden, så han kommer när som helst. ”
”Vi tänkte gå och lägga oss.”
Nej, gör inte det. Sitt uppe precis hela natten och berätta mitt livs historia. Snälla. Jag faller ner på knä och BER ER! Ta fram alla fotoalbum ni kan få tag i också och visa hur tjock jag var när jag var liten, snälla gör det!
”Gör det. Vi klarar oss själva” sa Ella.
Bing-bong.
Dörren. Måns.
”Skärp er nu” sa Ella på väg till dörren. ”Varför har ni druckit så himla mycket?”
Hon öppnade.
Där stod han, två trappsteg från dörren, precis under utebelysningen. Den kastade ett skarpt vattenfall av ljus ner över honom och vid foten stod hans gitarrfodral.
Ella bara stod och tog in honom med alla fem eller sex sinnen. Hennes man, hennes älskare, hennes bästa vän, hennes konstnär och den ende som ville se Breakfast Club med henne. En som pussade henne när hon var sjuk. En som aldrig hade några pengar men som skrev underbara sånger och dikter som han läste upp med sexig nattröst så morgnarna blev lättare för henne att möta.
I don’t know how to do without you.

“Talliho” sa Ella och förde upp sina händer till hans kinder (han var så varm) och kysste honom. ”Får man vara så fin du som du är?”
Måns klev in genom dörren med många huvudbockningar, flackade med blicken och såg skräckslagen ut att få möta Ellas föräldrar.
Hans ”HejMåns”, ”HejMåns” hördes knappt. Ellas pappa tog i Måns hand så han rynkade på ögonbrynen och Ellas mammas fingrar slöt knappt om den och hon såg honom inte ens i ögonen när de hejade. Kossa.

Ella ställde sig vid sidan av Måns, smög ner sin hand bakom hans rygg, tog hans hand och sedan ett steg åt sidan så båda hennes föräldrar kunde se.
Måns leende bleknade en aning när han mötte deras stirrblickar.
”Gabriella har berättat om dig” sa mamma och Ella tittade på henne med en vass pisksnärtsblick. Hon hade uttalat det Gab.Ri.Ella med gift i varje stavelse.
Måns log sitt skimrande regnbågsleende som Ella älskade. ”Ojdå.” sa han.
”Jojomän” skrockade Ellas pappa.
”Har du?” frågade Måns och tittade Ella. Hon kramade hans hand och hans kramade hennes.
”Inte allt.”
”Söker du jobb aktivt eller?”
Kärringjävel.
Ella kunde inte tro det. Det högg till i korsryggen och i magen.
Var får kärringen luft ifrån?
Ella tittade på Måns som tittade ner i golvet. ”Nja. Det har varit lite annat...”
Ellas mamma skrattade nervöst. ”Ja någon gång måste det vända.”
”Ja.”
”Det är ju många musiker som är berömda som knappt tjänar någonting.”
”Mamma, lägg av.”
”Det ÄR ju så, Gabriella. Det är ju så.”
Ella flätade sina fingrar i Måns hand. Hon fanns med honom.
”…och de ska ju ha någonting att falla tillbaka på när de inte är i ropet längre, det kan gå fortare än du tror” sa hennes mamma. Hon såg på Måns. Han tittade ner i golvet.
Det var då han gjorde det.
Ella kunde inte fatta varför.
Släppte hennes hand. Frigjorde sig. Gled undan.
Från henne.
Han tittade på Ellas föräldrar och svalde tungt upprepade gånger. Ellas blick gick i sicksack mellan Måns, mamma och pappa, mamma, pappa, Måns, mamma, pappa.
Åh nej. Åh nej. Händer inte. Händer inte!
”Har jag ens någon chans?” frågade han.
Ellas mamma tittade på honom.

Vinden höll andan. Måns svalde tungt och orden verkade han fått slita ut på bredden. Han tittade på Ella.
Han tittade på hennes mamma igen som såg honom rakt in i ögonen.
Ella kände paniken komma: han fick inte gå. Inte lämna henne här, ensam.
Åh nej. Gör inte detta mot mig. Inte så. Snälla, gå inte. Stanna för min skull. Vi går upp. Snälla Måns älskade Måns min älskade stanna. Gå inte snälla stanna...
Ellas mamma och pappa sa ingenting. Ella gick inte fram ett ljud.
”Älskar dig gumman” sa han och kysste henne papperslätt på kinden, vände sig och öppnade ytterdörren.
”Nej, gå inte…snälla, jag älskar dig, gå inte, stanna…”
S-n-ä-l-l-a älskling stanna och håll mig levande stanna och var med mig var med hos mig vi skiter i dom bara vi två spelar roll.
Han förde sitt pekfinger och la det mot Ellas läppar. Hon kysste det två gånger. Andra gången gled en liten tår in i mungipan.
Så smakar tårar när en sekund känns som tusen, tänkte hon. Nålsticken i magen och korsryggen kom tillbaka. Ökade. Hon kände en puls i svanskotan, stygnen red på dess vågor uppför hennes mage och bröst och rubbade hennes hjärta en smula, fortsatte upp i halsen.
...och snaran...
...dras sakta åt...
Måns klev ut i augustinatten, tog sitt gitarrfodral med sig, passerade brevlådan och fortsatte neråt vägen tills varken Ella eller hennes mamma eller pappa kunde höra det speciella, ensamma klack-klock-ljudet av hans klackar mot asfalten mer.