Liten var jag, mjölktandsgluggig mun.

Solblekt hår, solblekta ögonbryn. Svensk unge;

Bamse. Lördagsgodis. Sommarlugg och lådbilsbygge.

Mexitegelstempel. Pappa som tvättar bilen på garageuppfarten

och hur jag leker i skummet i rännstenen.

Lycklig var jag. Smultron åt jag. Kall saft från mormor.

Liten var jag, rädd var jag.

För ormar och spindlar och saker som spökade i rummet i mörkret.

Och rädd för höjder. Rädd för utsikten. Rädd för tomrummet under tornrummet.

Ändå var en pojke som fick svindel i trappor men jag såg horisonten

och tänkte att kunde jag klättra över den vore jag inte rädd längre.

Jag väntade på att modet skulle infinna sig.

Dagen då klättringen skulle se. Jag slog mig ner på vår trapp.

Grässtrået mellan fingrarna och myrorna på stengången - sval om kvällen.

Och än idag sitter jag.

Horisonten är lika hög men den har kommit närmare;

mannen når dit pojken inte gjorde det.

Om detta drömmer jag i natt.

Att våga nå en dag en lika liten en som jag.