”Du. Vänta.”
Louise avbröt välkommen hem-kyssen där i hallen, invirad i deras vita stora täcke, med tårna som stack under tygsvallet och de silverlackade naglarna. Lägenheten var tyst och mörk, sånär som på läslampan i vardagsrummet. Deras två katter, Tiramisu och Tristan, låg ihoprullade på Joakims tomma sänghalva.
  ”Får jag låsa först, sweetiepie?” svarade Joakim. Han stod med ena handen på nycklarna i ytterdörren. Den andra i jackan som pyrde av rök och barhäng.
  ”Var har du varit. Med Mats?”
  ”Fråga inte om du vet svaret” sa han kort.
För kort, han ångrade sig. Han var inte grinig, bara trevligt full. Men ändå sedd som en brottsling. Det gjorde honom grinig.
Louise kurade in sig i täcket, deras täcke. Joakim hängde av sig jackan, den luktade rök. Sparkade av sig skorna. Gick förbi henne och in i vardagsrummet, knäppte upp skjortan, hängde den på dörren.
Två pälsgestalter strök sig mot hans ben. Han utbrast: ”Shit, fan! Hår på brallorna! Shitshitshitshitshit.”
  ”Vart gick ni?” Det stora duntäcket tassade in på vardagsrumsgolvet.
Tiramisu och Tristan smet ut i hallen igen. Joakim borstade av håren.
  ”Runt lite. Hemma hos honom, ut. De vanliga ställena.”
  ”Vilka vanliga ställen?”
  ”Du vet.”
  ”Nej, jag vet inte.” sa Louise. Hennes röst var så mjuk, men inte tunn. Den var stillsam men inte tam. Som hon lockade på ett djur med en bur bakom ryggen.
  ”Runt. De gamla vanliga… Uptown. Tipsy… ehh… Brookline en stund. Sedan drog vi hem.”
  ”Hem till Mats. Efterfest – på en torsdag?”
  ”Jag drog hem, Mats också.”
  ”Hur kom ni hem, fick ni skjuts?” Duntäcket stod mitt i rummet och såg Joakim plocka av sig klockan, byxorna, strumporna.
  ”Taxi noir, baby” sa han och log. Han såg på henne och ville kyssa henne, men avstod. Hon var uttryckslös, inte ledsen. Hade hon suttit uppe och väntat i alla fall? Han hade ju ringt henne från kön och sagt att det skulle bli sent, nej inte som förra veckan, det var Mats, Mats igen, han ville prata, ville träffa folk.
  ”Åkte ni ensamma hela vägen?”
  ”Nej” svarade Joakim. ”Chaffisen var med också. Varför frågar du det, om vi var ensamma. Vi delade på en taxi, okej.”
   ”Förlåt då. Undrade bara eftersom det är så sent och…” Louise kliade hakan mot täcket. Följde Tristan som hoppade upp på hennes plats i soffan och la sig tillrätta. Joakim plockade med sin mobil, ställde in väckningen. Det knäppte i elementen.
   ”Jag ska gå upp halv sju i morgon” sa Louise. Joakim la ner mobilen.
   ”Väcker du mig vid sju?”
Hon nickade.

Natten var tyst. Tiramisu och Tristan låg i soffan och sov i en hög av päls och tassar. Louise gick i sitt vita duntäcke och satte sig bredvid dem. Tittade på dem och hur nattljuset blekte de mörka sofftygerna.
  ”Det vore roligt att ha dig hemma mer” sa hon.
  ”Jag är hemma.”
  ”Menar mera, oftare.”
  ”Jag är inte ute speciellt ofta. Kopplet räcker inte så långt.”
  ”Vaddå?”
  ”Det var inget.”
  ”Jag vill veta vad du menade.”
En pjäs i ett spel: Joakim rörde sig mot fönstret. La växeln och bussremsan där. Vardagsrumsgolvet var skönt och läkande för hans instängda fötter. Först hela dagen på jobbet och så direkt ut. Vad kunde hon vara, tolv – halv ett?
  ”Radera det ur minnet”, svarade han. ”Jag… jag är trött. Ingen borde stå till svars för vad dom säger vid den här tiden. Efter den här kvällen. I det här förhållandet.”
Han mindes inte när Louise hade lagt sig efter elva en vardagskväll sist. Jo, kanske förut. Förr. När de mailade varandra på jobbet stup i ett under dagen, ringdes mellan träningen, pratade i köket när de åt tillsammans, pratade framför tv:n och pratade innan Louise la sig på sidan med sin kind i handen, klippte med ögonen och somnade med ansiktet vänt mot honom. Och hur han småpratade med henne när hon sov.
  ”Vaddå radera? I det här förhållandet… vad menar du. Vad menar du med det här förhållandet?” Han lyssnade noga till henne. Ingen gråt i rösten, inget anklagande. Inte än.
  ”Shit, du vill alltid snacka djupa grejer när jag vill sova, Louise. Kom igen, jag har jobbat, du har jobbat, kan vi inte låta det här vara och gå och lägga oss?”
  ”Jo, men jag vill veta vad du menade. Det här förhållandet, vad är det med det här förhållandet?”
  ”Börja inte nu, Louise. För en gångs skull…jag är ledsen att det drog på tiden, det är sånt som händer. Fan, när du och häxorna från Eastwick är ute lägger jag ensam och vaknar ensam förrän du kommer hem vid åttatiden med skavsår och hål i plånboken och vill mysa med ytterkläderna under täcket. ”
Louise såg upp från sitt vita tygbylte och tittade på honom:
  ”Trodde att du gillade att jag gjorde så. Men visst, jag kan sluta. Men nu handlar det inte om att jag kommer hem och är full. Det handlar om att du kommer hem och är cool och tror att jag ska sitta uppe och…”
  ”Du sitter ju uppe. Du satt ju uppe. Varför satt du i mörkret insvept i täcket och stirrade, varför var det släckt i hela lägenheten? Du som aldrig lägger dig tidigt.”
  ”Jag ville inte somna förrän du kom hem.”
  ”Tänker du skylla på att jag håller dig uppe eller?”
Louise tittade på sina målade tånaglar; silver mitt i nattljuset.
En röst ner i byltet:
  ”Nä. Men jag hade hoppats att du inte skulle komma hem och tro att du var så cool. Så därför undrar jag, vad menade du med det här förhållandet? Är du… har vi… är det inte bra?”
Nu vände sig Joakim om från fönstret. Louise satt i soffan med benen invikt under sig. Stirrade i matten. Livlös. Bredvid låg katterna. Själv stod han halvnaken och ordnade med bussremsa.
  ”Jo, “ sa han. ”Visst har vi det bra. Har vi inte?”
  ”Jag frågar dig, Joakim.”
  ”Hörde det. Och jag svarade.”
  ”Du kommer hem och är cool. Jag har väntat. Du sa att… du sa att det inte skulle bli sent i kväll.”
Louise drog täckbyltet närmare inom sig. Tittade på klockan på väggen: strax före ett. Halv sju skulle hon upp. Fem och en halv timmes sömn. Hon var inte trött, bara utmattad, sliten. Som efter en tio timmars flygresa när dag och natt och sömn och vaket tillstånd var en enda röra av sammanblandade begrepp. Hon var trött, gäspade och försökte kväva dem, men inte sovtrött. Trött på annat. Trött i livet. Trött på honom.
  ”Det här förhållandet... Jag vet inte, Louise. Har ingen jävla aning faktiskt.”
  ”Om vad? Om du vill bo med mig. Med Tiramisu, Tristan och mig?”
  ”Du klagar ju bara.” Han skärpte tonen nu. Bet ifrån sig. Gläfste.
  ”Klagar jag, Joakim, klagar jag? Det enda jag försöker få dig att komma ihåg är att du inte ska komma hem och vara så cool när du varit ute. Du är alltid sådär när du och Mats har varit ute. Så cool mot mig.”
Hon såg på honom när han stod där i fönstret, i det bleka skenet av månen som spillde strålar över snön, över den tysta, mörk bruna citynatten och alla dess ljus, dess ljud och dess spöktrafikljus med smatter utan att någon passerade övergångsstället.
Louise såg Joakim stå där precis som vanligt, helt ren. Inte svajande, inte packad. Fin. Mager, men fin. Välbyggd, men inte muskulös.
Perfekt, absolut helt perfekt…
Men cool.
Han skulle alltid komma hem och vara så cool när han hade varit ute med Mats. Hon och Joakim hade lovat att inte kommentera vänners eventuella brister, men Joakim kallade hennes tjejgäng för ”Häxorna från Eastwick” och Louise sa gång på gång att ingen brud ville följa med Mats hem för han klädde sig som en polsk pimp. Pratade för mycket, kilovis med bling-bling och allmänt störig.
Så cool. Mats trodde alltid att han var så cool. Precis som Joakim trodde nu. Komma hem och vara sådär cool retade henne. Det var som Mats taskiga karma hade hoppat över på Joakim när Mats åkte hem till en tom lägenhet och döda blomkrukor, patetisk cd-samling, tre flaskor whisky och skjortor hängande på galgar från bokhyllan med vinglasen och den signerade pucken.
Komma hem och vara cool sådär. Hon gillade det inte alls.
  ”Kan vi inte gå och lägga oss nu?” frågade han.
  ”Gå och lägg dig du om du är trött” sa Louise i en utandning. ”Sov du.”
  ”Jag menade att vi båda skulle gå och lägga oss. Tillsammans. Det är alldeles för sent, jag… vi tar det här i morgon, Louise – okej? Om vi måste ta det alls.”
  ”Det var du som tog upp det där om det här förhållandet. Det är du som varit ute hela kvällen med värsta pimpen utan att ringa. Det är du som kommer hem och är cool.”
  ”Du klagar bara.”
  ”Jag undrar faktiskt, Joakim. Tror du det är så kul att sitta hemma och vänta på någon, på att få krama dig när du kommer, och istället kommer du hem och är cool.”
Joakim vände sig om igen. Det fanns ingenting utanför vardagsrumsfönstret att se. Han kliade sig på axeln, förstrött. Glömde att dölja en gäspning. Louise såg det, högg till direkt:
  ”Ursäkta, men vi pratar. Du verkar helt ointresserad av det här förhållandet, som du kallade det. Så, säg någonting nu då. Du har väl suttit och sagt bra, smarta grejer hela kvällen. Och alla har skrattat. Och Mats bjudit på Kir som vanligt. Och tyckt ni varit värsta coola killarna, värsta männen. Sedan tar ni svarttaxi och du kommer hem och säger ’sweetiepie’ och tror att allt är okej, och du är sådär nedlåtande cool.”
Joakim ser på henne. Hon har tryckt upp sig i soffan nu, kurrar skyddslös.
  ”Det här förhållandet’”, sa han, ”skulle må bättre om vi diskuterade sådana här saker andra tider än mitt i natten. Nu går jag och lägger mig i alla fall.”
Han gick över golvet, det var svalt mot hans bara fötter men de kändes mycket friare nu än när han tagit av sig skorna. Vid soffan, där Louise satt, stannade Joakim:
  ”Mitt täcke. Jag behöver mitt täcke.”
Louise tittade på honom: "Vårt täcke.”
Han sträckte ut handen mot henne. Såg på henne, likgiltig. Trött. Cool.
  ”Förlåt, vårt täcke. Vårt täcke vill nog också lägga sig nu.”
  ”Nej”, sa Louise. ”Vårt täcke vill vara uppe en stund till.”
  Han tvekade, strök med en hand över en mjuk, glatt, varm och trygg kattpälsrygg, kliade sig i bakhuvudet och gick ut i hallen och fortsatte till badrummet.
I vardagsrummet satt Louise kvar och hörde honom borsta tänderna, dricka ett glas vatten, känna på dörren och gå in i sovrummet.
När det inte längre fanns något att se på, gled hon försiktigt ur soffan och tassade in i sovrummet. Täckbyltet lämnade hon kvar.
Joakim låtsades sova när hon kröp ner intill, la sig tätt mot honom med en hand under hans arm och en som höll i sömmen på sov-tshirten, hennes favorit.
  ”Sov nu” viskade Louise, kysste honom god natt i nacken.
Det sista hon såg var sina perfekt nymålade naglar. Silver, månens färg, och alla ensamma nätters nyans.
I morgon kväll tänkte hon måla om dem i någon roligare färg.
  Isblått kanske.