Jag rotbinder själen
slår den i jord
förborgar min tanke
i väntan på ett ord

Jag när att det ska komma
fyller det med saft
binder detta höga
vid en stödjande mast

Besvärjer så att solen
ska lysa upp dess väl
trampar om det varsamt
med min akilleshäl

När sedan det har vuxit
en sär och ensam art
när det sedan skådat sig
äntligen blivit klart

Det lilla fröet ordet
som drevs med mycket gråt
växte sig stort och starkt
till ett väldigt ärligt förlåt