Skuggan smet in genom dörren där
klockan klämtade tyst
Den rörde sig tyst mellan hyllmetrarnas
varor sökte både upp och ner.
Kyldisken isade själen och burkarnas höjd utan stopp
Ingenstans ingenstans hittade den någon hopp

Till damen vid kassan vågade sig den till slut
stod där och hummade och
sökte med sina gråsvarta ögon damens men hon såg rätt igenom.
Den harklade sig modigt och väste
i tysthet fram
Ser ingen hopp här, har den ett annat namn?

Förundrat hon tyckte sig höra
frågan den ställde fram tyckte
sig se en skepnad någonstans
framför sig diffust
Knep ihop och svarade sakta
att allt hopp var slut

Hopp det är för svaga, för dem som vill ha mer
för det sjuka och förtappade för de som
inte ser Hopp är överdrivet och inget alls att ha
Den bleknade allt mer när den hörde vad hon sa

Den visste då så blixtrande klart, att det
var nog sant det som damen sa
Hur skulle hoppet den hade hos sig
Räcka till någon annan än dig?

Damen syntes tänka en stund innan
blicken blev fylld med den där så
omtalande klarsynthetens ideblixt
Hon ställde sig prövande intill
Två tillsammans är det nog hoppet vill

Om man är två tänkte skuggan igen
syns vi litet och jag får en vän
Då kan minst en hand synas från mig
Med den kära vän så hjälper vi dig

Och hoppets ringar sträckte sig
längre än någon hade insett och helt
plötsligt smålog människor och började
nicka till dem som mot dem gick
de möttes av en hoppfull blick.