Naturligtvis finns det en baktanke. Det finns en baktanke i allt och en lagom smakfull ironi i allt jag skriver. Jag vet , och dagligen påminns jag, att jag inte är svensson.

Och det är just det jag ironiserar över. För i svensson finns det fruktlösa försöket att söka sin egen födelse i de redan föddas spår. Svensson försöker andas samma luft av de som svensson en gång redan förnekat i det fattiga försöket att bli det som aldrig har varit. Det är som kåkfararen som skruvar loss varenda bult han ser, i hopp om att det är den som håller ihop det fängelse som fjättrar honom.

Svensson har oförmågan att se det som blir, utan återskapar ständigt det som aldrig har varit mer än en återupprepning. Det är svensson som söker till 10000 metersklubben, det är svensson som färgar sitt rövhål, det är svensson som sniffar pulver och räknar alla bakfyllor.
Det är svensson som räknar antalet knull och namndroppandet, längden på baksätet, och så naturligtvis priset. Svensson ser livets mening i kort av plast och hoppas på att vara geni genom att stämma in i kärleksdiktarnas kör, lär sig regelverk i att bli och pluggar glosor om synonymerna till livet.

Svensson anser att Poppers drömmar är vetenskap och att Monroes likdelar investeringsobjekt. Svensson tror att man kan bli en konstnär genom att klä sig som en, supa som en och uppfylla den bohemiska myten. Svensson samlar döda ting i sitt hem, i ett desperat försök att finna livet i dem.

Svensson lånar handmålade vyer av sig själv genom att proppa sig med piller.

Svensson är den hopplösa losern som aldrig ser lycka mer än som något mätbart, avskuret och värderat.

Svensson är en tragisk figur som aldrig kan se sin existens mer än som en reflektion ur andras ögon.