Det hade varit en bra dag, en underbar dag skulle de båda hålla med om efteråt. Joakim och Louise hade vaknat i samma tonart och inte somnat i moll; Joakims spända nacke hade sovmorgon och Louise låg i saxställning i Snobbennattlinnet, sträckte ut sig. Strök honom på armen under täcket.
”Gör frukost åt mig” sa hon med morgonröst. ”Bara idag. Jag vill vakna som en prinsessa. Rostat – med mycket marmelad, den där asdyra som vi fick av dina föräldrar.”
Han tittade på henne.
”Väck mig innan det börjar lukta bränt, hm?”
Hon vände kudden med den svala sidan upp, rullade till sidan. Snosade lite till.
Och Joakim befann sig helt plötsligt i köket.

Lugn dag, blank dag: ingen maraton-tvättid eller inbokad fyrspannsfika med David och Carro, deras enda chans till lite vuxenvärld efter Carros kejsarsnitt och hennes snabbflygande giftasdemoner (”116 personer kommer på bröllopet och jag kan inte välja bort EN ENDA, fatta vilken å-n-g-e-s-t!”) med artigt rörande i espressoglas de hypnotiserande skedvirvlarna.
”Placebofika” kallade Louise dessa stunder. ”Ingen varken äter eller dricker, det är bara för att ha något att göra när Carro börjar yla.”
Eftermiddagen ute på klipporna vid vattnet: kritstreckad måsvingehimmel, äppelgrön sjö, vita vågfransar och torr, spretig vass i de spetsiga gråstensvikarna, humlor och havsljud. Dagen hade förflutit lagom lång.
Några vänner, bara par, men inte David och Carro.

Parträffar, ja. Joakim och Louise umgicks mest med dubbelsängar nuförtiden. Och det hade varit garv, lillsemester och sommarlovskänsla i solen, engångsgrillar och kokande sololja i nacken, tröja över axlarna och returburkar, cyklar parkerade på rad, tre eller fyra flaskor vin och dimmiga blickar när solen föll.

Det blev kväll, Joakim och Louise åkte hem. När de kom in i lägenheten stannade Louise mitt i hallen på en plätt av reklamblad intill dörrmattan (OH SHIT NO YOU AGAIN). Klockan var kanske elva redan, svårt att veta. Värmen i lägenheten låg kvar; kvällen var varm och lovande.
”Jag vill prata” sa hon. ”Okej. Nu, inte sen. Här och nu.”
Joakim stod stilla.
”…om idag” sa hon.
”Okej” sa han.
Hon tog av sig solglasögonen i en teatralisk gest. La en hårslinga bakom örat. Under en nanosekund hade hon ögonkontakt med hallspegeln. Hon såg ner i golvet.
Skakade på huvudet.
”Det är mitt fel” sa hon. ”Jag vet att det är mitt fel.”
Han såg droppformen i hennes ögonvrå. Här kom det.
”Vänta, jag ska ta ut linserna. De skaver” sa Louise.
Trettio sekunder senare fick hon två tårar på hakan, de regnade ner på golvet.
Hon sträckte ut handen - solbränd, varm, doftande av hudkräm, vitt vin och hav.
Så småningom tog han den; mager, envis och stark.
”Det slog mig…du…du var så snygg när du satt där idag. Hur alla lyssnade på dig och du liksom…du liksom sken där. Jag blev så stolt. Du är alltid du…fast du blir liksom…bara bättre, förstår du…jag…jag älskar dig så himla mycket.”
Sedan grät Louise ännu mer, bad om att inte bli lämnad ensam hemma. Hon la sig på soffan bland kuddar och katter och lät en fotoautomatsremsa av honom som 19-åring löpa mellan fingrarna med dessa välsignade nagelband.
Fingertopparna kände avtycket på bilden från texten som på baksidan.
Louise vände på remsan. Och mindes.
Dagen återkom till henne.

It’s such a perfekt day…Im glad I spent it with U.
Lou Reed, väl? Såklart.
’Such a perfekt day…’
Hon mindes den än och här finns den innesluten, i denna fotoautomatremsa där gråtonerna sakta förvandlats till ljus sepia av ålder. Här har deras minnen stannat.
’…Im glad I spent it with U…’
Sången hon älskade, sången de alltid älskat till. Där och då.
Joakim satt vid sidan av deras stora mjuka soffa, här och nu.
Intill henne. Närmare. Längre.
Han såg tillbaka på fotots 19-åring. Såg sig själv och någon annan.
”Det var då…” sa han.
”Det är fortfarande”, sa Louise. ”Ingenting har tagit slut, det har bara fortsatt.”
Han lutade sig över henne och kysste hennes tårar, salta som havet. Hon smakade älskling.
”Jag vill titta på en film”, sa hon och satte sig upp. ”Har vi mikropop hemma? Det har vi va? Jag vill ha popcorn.”

Två timmar senare gick hon med sömngångarsteg mot sovrummet i Snobbennattlinnet. Joakim stängde av tv:n, den sprakade. Katterna vaknade, sträckte på sig och bytte sovplats.
Hennes godnattkyss smakade mint, ansiktet var svalt efter vattnet hon sköljt sig med. Av tårarna syntes ingenting längre. Hon släppte ut håret, det föll i hans ansikte.
”Mumsgumma” mumlade han.
Fotoremsan med 19-åringen och Lou Reeds mysbluesiga rader hamnade under en kylskåpsmagnet i köket, precis vid handtaget. Hon släckte och la sig.
Persiennen ner i sovrummet. Vzzzz.
Natten var skön; balkongdörren släppte in björkdoft och ljum nattbris.

Joakim satt kvar i soffan och kvar finns bara ett par ögonblick. Han hörde hur Louise vände på sig i sovrummet. Stillade sig, somnade mjukt.
Då gick han till garderoben och tag ut en gammal vän som han inte sett eller knappt använt sedan… sedan…den perfekta dagen, då. Som 19-åring.
Den hade legat och väntat på honom.

Fortsättning följer.