Han hade minsann inte ändrat en pinal, sen hon for. Allt var precis som förut, som när de bodde ihop, när hon var där.

Som ett liv i frysen, mumifierad tillvaro, ett stenlagt fotografi av ett sprucket liv, skelettet av en katedral, en symbol för ett slocknat krig.

Men sån är ju inte du, Johan. Sen du hjälpte din fru flytta ut, är ju inget sig likt. Förutom tapeterna, mikron och den elektriska tandborsten.

Jag tror att han väntar. Väntar på att tiden ska vändas och vridas tillbaka. Han väntar på att hon plötsligt ska stega in i hans hem igen, ta tillbaka allt, ta tag i allt, utom hans egen roll.

Men tiden dansar vidare på våra anleten, det växer nya blad på kastanjen i köksfönstret. Och jag fortsätter att växa, utom tapeterna, mikron och den elektriska tandborsten.

Och så kanske det är. Somliga väntar på det liv de ska leva när de blir två, och blir mumier igen när allt stavas en. Medan några andra bara kan blomma i egen kruka, och blir till fnöske av delad glädje.

För min del trivs jag i en egen kruka. Mina blad skiftar ständigt färg, pinalerna blir ständigt fler. Utom tapeterna, mikron och den elektriska tandborsten.

Kanske han söker sångerna ifrån förr, alla covers som kommer i solblekta nyanser. Kanske han dejtar runt i desperation, försöker fylla sprickorna på den ugnsfasta ytan?

Men, inte du, Johan. Din tillvaro monteras ju ständigt ner och upp igen, utom tapeterna, mikron och den elektriska tandborsten.