Sara slår sig ner vid köksbordet. Kaffet är nybryggt och framför henne ligger månadens räkningar att sortera. Hon minns en scen ur en film där en kvinna satt och ritade figurer i en hög med utspillt strösocker. Som om det var det mest meningsfulla hon hade i sitt liv. Hyra femtusentrehundrafemtio kronor. När blev allt så mekaniskt? Och när fan blev det rutin att Micke jobbar över två, tre kvällar i veckan? Hade de beslutat det gemensamt eller var det något som bara hade hänt under tiden? Hon lägger undan räkningarna. I två timmar hade hon pratat med en tjej på femton år om självmord idag. Om meningen med livet. Sen hade hon gått in till sin chef och sagt att hon inte klarar ta dessa samtal längre. Hur ska hon kunna vara övertygande om att livet är ett spännande äventyr när hon själv knappt orkar upp på morgonen? När kommer Micke hem egentligen? Klockan är ju nästan elva.

Linnea går samma väg till jobbet varje dag. Hon öppnar dörren till kontoret tio minuter i åtta varje dag. Tänder lamporna, hänger av sig kappan och sätter på kaffet. Vid åtta börjar hennes första kollegor komma. Då sitter hon redan vid telefonen, svarar och skriver lappar till andra. Navet i firman, den viktigaste medarbetaren. När klockan närmar sig halv fyra kopplar hon in telefonsvararen, samlar hon ihop sina papper, tar på kappan och går hem. Samma väg varje dag. En liten visit på Gröna Konsum för att handla middag. Nyckeln i dörren till den mörka lägenheten. När blev hon så lat? Nöjd med livet! Är detta det bästa som hon kan uppleva? Hon många leenden har hon kvar åt andra? När log hon med sig själv senast? Tomatsoppa med en bit bröd, två skivor ost och ett glas vitt vin. Ett värmande bubbelbad. Vardagslyx.

- Ska vi inte skaffa barn?
- Skaffa barn?
- Ja, barn. Vill du inte ha barn längre?
- Nej! Jag vill inte ha barn längre. Skulle jag sitta här med en liten en och vänta på dig kväll efter kväll? Och när i helvete har vi tid att knulla? Man måste knulla för att kunna få barn.
- Men Sara, vad är det?
- Ser du inte? Märker du inte att vi bor på var sin planet? Vem är vi? Vad är det vi har som är så fantastiskt att vi skulle vilja utöka detta vi med en till?
- Du är ju helt otrolig.
- Nej, vi är helt otroliga som har låtit det vi hade försvinna.
- Vad menar du nu?
- Känner du någonsin pirret när du ser på mig? Du vet det där pirret som driver framåt. Tokerierna. Sexet. Tid tillsammans. Pratet. Känner du det fortfarande?
- Nej, det kan jag inte säga precis. Jag känner ju värme för dig. Stark kärlek.
- Micke, det räcker inte. Är detta allt du vill ha? Är äventyret slut?
- Vad är det du säger?
- Vad tror du?
- Du vet att jag hatar när du svarar med en fråga. Vad är det du vill?
- Låt mig säga så här. Antingen blir vi ett vi igen eller så går vi skilda vägar.
- Hur länge har du känt så här?
- Det spelar ingen roll. Jag känner så nu. Och jag vill inte leva annat än i nuet nu. Vi pratar alltid om sen. Vad är det för fel på nu? Vad är det vi väntar på?
- Jag vet inte. Jag vet fan ta mig inte. Vad väntar vi på? Du har så jävla rätt. Skit i sen. Jag älskar dig nu.

Dörren är låst och kontoret mörkt när chefen kommer kvart över åtta. Linnea gör sig redo att stiga av i Prag. En lögn om en älskad faster som blivit svårt sjuk på chefens telefonsvarare och sedan nattåget till en långhelg i staden som hon alltid velat se. Hon är inte lat. Hon vägrar vara nöjd. Varför spara pengar som inte används? Pensionen, Linnea, pensionen. Men om hon inte vill bli gammal igen? Hon skrattar högt åt tanken att hitta en rik äldre gentleman som hon kan leva med senare. När hon smakat lite mer av livet. Ikväll blir det en konsert och en bit mat i den ljumma sensommarvinden. Imorgon, vem vet?