plikten är allt som finns kvar
viljan längre bort än någonsin

mitt fosterland håller just nu på att vakna
ser henne ligga på sidan
silkesnattlinnet vilar mjukt
kurvorna jag inte smeker
kyssen hon inte får denna morgon heller

vi talar högt när vi sover
om hemma
yrar oss iväg bland rött gräs
skamsna över tankarna av tur
det var inte jag, det var han, den namnlöse

insikten skapar ett växande hål som inte kan fyllas
förtvivlan hänger snaror i träden
vi är förlorade och buden hem om kärlek
ökar fast vi blir färre varje timme

förbannade är alla pampiga ord
för i en annan del av världen
följde inte värdena vi levde efter med
vilka är vildarna vid min sida
vad har desperationen gjort med mig

så rädd
varje dag rädd
att aldrig få lägga mig hos det vackra rena igen