Du sa du älskade mig... 

vet att du gjorde det.

Jag älskade dig också,

med en sextonårings

hela förmåga!

Du var tryggtråkigheten

personifierad,

som jag så väl behövde då.

Men, jag sa att jag kvävdes,

du sa att du inte förstod.

Jag ville skiljas på prov,

Men du sa;

går du nu - så blir det för gott.

Så hårt med ett definitivt uppbrott,

efter 13 års äktenskap.

Du, kvar i huset med våra två söner.

Du, skulle dö annars, sa du!

Jag, fanns i en lägenhet

- på gångavstånd,

ville tro det kändes bättre... för barnen.

Min yngste son

ville jag skulle stanna kvar i vårt hus

eller ta honom med.

Har förstått det långt senare, men då...

ville vi inte splittra, även barnen.

Det fanns inte delad vårdnad 1980...

Det gick ett halvår, så var jag utbytt.

En ny kvinna flyttade in med marktjänst

och två egna barn...

i vårt hus.

Hur lite är kärleken värd,

när man är så lätt utbytbar, 

brukade jag undra.

Jag skrek i huvudkudden varje natt,

under det första året.

Behövde komma loss ifrån dig och dina krav.

Hoppades vi skulle kunna prata

med varandra, i all vänskaplighet, 

för allt det vi hade haft tillsammans 

och för barnens bästa.

Den nya kvinnan tålde inte det.

Du har aldrig stått upp för dig själv

och våra barn.

Du tog avstånd även från barnen,

när de blev tillräckligt stora för att flytta hemifrån.

Idag har vi tre barnbarn

som du aldrig har sett!

De undrar ofta,

varför du inte vill träffa dem...

Vad ska jag svara?

Farfar har ingen egen vilja.

Farfar är korkad eller förstår inte bättre.

Farfar har inte alla hästar hemma!

Farfar har haft en härdsmälta i sin hjärna...

Har aldrig sagt vad jag tycker,

men nu är de stora nog

att förstå själva...

Kanske knackar de på hans dörr

en dag och frågar... varför?