Får jag låna dina ord för en stund? Får jag känna vad jag känner när jag hör mina ord komma ur min mun?

Jag vet inte vad du tänkte på när du skrev dessa ord men jag vet vad jag känner när jag läser dem och sjunger ut vad mitt hjärta känner.

Tiden har passerat och någon annan tar mina ord i sin mun och ger dem en ny mening. Sjung ut vad du har i ditt hjärta och låt mig se och känna vad du vill förtäljandes giva liv till . . .

Jag vill försöka förstå. Nej det vill jag inte. Jag vill känna hur det känns att vara i dina ords landskap. Utan ett ord.

Utan ett enda ord. Varför ska jag försöka hävda mitt rätt i ett annat kungarike? Där mina lagar ej råder? Jag kan bli

Jag kan bli många saker. En kallblodig krigare är en av dem. Men jag vill vara en medlyssnare. En iakttagare och sedan vill jag hitta min plats. Inse min plats i ett ständigt föränderligt okänt och samtidigt bekant landskap. Jag lever för att andas. Jag andas för att leva. För att kunna höra mitt hjärtslag en gång till och öppna mina ögon. Se dig och mig för vad vi är.

Frågor frågor frågor! Jag har så många frågor!
Det är därför jag lever . . . så är det nog.
Jag är de obesvarade frågornas ande.
Det är därför jag vill leva en stund till . . .

Döden.

Du är.
Jag är också.

Vi kommer mötas igen.

Vi kommer mötas igen. Jag vet när och hur. Så fort jag uttalar en fråga du kommer ställa dig bredvid frågetecknet och le.

Jag ska le tillbaka och fråga dig: Minns du mig?

Tomhetens färdande oskapade ord. De enda ingen äger.

Evigheten är dess landskap och vårt enda sanna hem
är gravplatsen där vi i luften ser spöken som kom hit
burna på svävande rosenblad redo att finna vila eller
de som skriker högt medan de brinnande kedjorna lämnar
sitt brännmärke på deras kroppar och de av smärtan
svimmar av och bli en osalig ande som vill ut igen. Ut i
luften igen. Varför pratar vi och varför tar vi till oss orden?