Poolens blåklintsfärger vilar under himlen. Natten är ljuv; junimild och full av dofter mättade av silvertallar, enbuskar och stora rosor, de slokar som tunga klockor i rabatterna.

Strax efter midnatt tänds trädgårdsbelysningen.  Tillsammans bildar lamporna en liten stjärnbild under himlen. Två personer kommer ut på uteplatsen, fyra skor tas av. Den släta stenläggningen under fötterna är fortfarande varm efter dagens solstrålar.
”Är det kallt?” frågar Petra och sätter sig ner på huk och sticker sin hand under vattenytan. Vispar lite. ”Nej, det är ju skönt ju.”
”Hoppa i” säger hennes kapten Nemo. ”Ett nattdopp?”
Hon tittar på honom. Han tar av sig den fransiga jeansjackan. Lägger den på en av stolarna.
”Ja hörru men säkert.”
”Jo kom igen nu.”
”Vad skulle dina grannar säga?”
Han går fram till henne, omfamnar henne bakifrån och trycker henne nära. ”Ser du några grannar om jag får fråga?”
Han kysser henne på kinden som blir hårtorksvarm.
”Nej men…”   
Hans händer tar tag i hennes axlar, tummarna stryker ovanpå jeansjackan men tycks nå längre, djupare. Händer vänder henne mot honom.
”Vi har tre meter höga silvergranar som täcker insynen” säger han och kysser henne. 
                                   
Kyssen är som tempererad keramik mot hennes hud. Han ler mellan varje kyss, ser på henne, stryker henne på huvudet. Flätar fingrarna bakom hennes huvud och sluter henne till sig. Hon tittar upp.
”Bada, du vill att vi ska bada.” säger hon. ”Och exakt VAD skulle jag bada i?” frågar hon och kysser honom på nästippen. ”Va? Har du en baddräkt till mig kanske? Har du det, va?”
Han tittar på henne en sekund eller sju.
”Som jag sa… det finns tre meter höga silvergranar som skyddar… det är natt och alla sover.” ”Alla utom vi.”
”Precis.”
Han trycker henne närmare sig. Håller om hennes höfter, anar ett Labello eller Lypsyl i hennes sträckta jeansficka och trycker hennes svankrygg mot sig.  Lite, sedan mer.
Varma pekfingertoppar gör virvlar på hennes hud, nuddar jeansens kant, och det kittlas. Gåshud; behagliga rysningar. Pulsen i halsen, hjärtats rytm, stigande, nästan hörbar. Viskningar i bomull.
Stilla anar hon.
”Alla sover…utom vi.”
Hon lägger huvudet på sidan, besvarar alla hans rörelser. Gnider försiktigt. Hon undrar om han vet att hon bearbetar honom nu, känner hans form. Pulsslagen från hans hjärta slår mot hennes rygg. Vad som än tar sin början gör det här.
”Där ser du” säger han och kysser henne mellan nacken och axlarna där pulsen är mjuk men dånande, som en takt under täcket.  ”Vad väntar vi på?”

Och hon går i poolen först. Vattnet är ljummet när det sluter sig om henne; hennes fötter och ben misstolkas nere på botten som svärmar av rörliga prisma.

Hon har simmat under ytan och tittar upp med håret tillbakasköljt, långt och glänsande i nacken.
”Kom nu då” säger hon och stänker vatten mot honom där han står vid kanten och tittar ner på henne. Bakom honom vid husväggen brinner utebelysningen och utemöblernas sittdynor andas ännu solvarm PVC. ”Kom nu då.”
”Lugn” säger han och knäpper upp skjortan. ”Har du bråttom eller?”
”Näehe” säger hon och simmar fram till honom. ”Men jag tänker inte ligga och guppa alldeles näck alldeles ensam om du trodde det.”
Hon rycker honom i ena byxbenet. ”Sätt fart.”
Han fäller skjortan över hennes huvud och hon förnimmer hans doft i det tunna vinddraget. Och så rycker hon honom i ena byxbenet igen:
”Dom här också tack.”
Då glider hans jeans av med en viskning av bomullstyg, när hon tittar upp ser hon hans boxers. Hans ben är starka och inte överdrivet håriga men han ser lång ut härifrån; 10-meterspojkvännen, flaggstångsälskaren. Hon nyper vattenytan och låter några droppar sippra ner på hans fötter och ser upp på honom.
Så glider hon bakåt i vattnet och frammanar honom med ett pekfinger. Han tar ett par steg tillbaka, tar sats och dyker ner i vattnet liksom i överljudsfart – skjuter fram under vattenytan, mot henne. Hon stödjer sig med armbågarna mot bortre långsidan och när han kommer upp hämtar luft är han redan i hennes famn.
”Men hallå där” säger hon och känner hans tyngd mot sina bröst. ”Äntligen lite sällskap.”
”Eller hur?” frågar han och kysser henne på munnen, hakan, halsen, neråt. Hon sluter sina fingrar runt hans nacke och rännilarna från hans hår strömmar ner över händerna på henne.
Ur askan i elden.

De är täta som törne på en ödetomt. Bedövningen i beröringen, den njutningsfulla fasan,
Berörd. Bedövad. Bortförd.  Förvillad. Förälskad. Förtrollad. Som fjärilsvingar på stilla vatten.
Hon blir ägd av sällsamma rörelser, ärliga smekningar.
’Det känns…känns som jag springer omkring i himlen och snubblar på moln’  tänker hon, inuti det vattenfall, den flodvåg som ligger mot poolens kortsida, starkare än allt.
Ägd av sällsamma rörelser, ärlig gåshud av förälskelse och förvillelse. Njutningen är en fasa, fasan är en njutning. När hon blundar för att natten ska bli mörkare, blir ljusskenet från det hon ser när hon blundar ännu starkare: hallucinogent, reklamfilm för batik, anemonfärger. Tätare än törne, tätt som duschdraperiet mot en våt rygg.

När han böjer nacken och tittar upp faller en vattendroppe från hennes haka ner på hans kind. Den kanar sig ner över hans mun.
Som saltvatten, tänker han.

Rysningar sveper in över mig, flyter av, kommer tillbaka i korta, hårda pulsslag. De är varma, briserande, svalkande och värmande på en gång.

Hon tycker att marken rämnar, mullrar, sviktningar under fötterna och i knäna som när en stor lastbil eller buss kör förbi medan man står vid ett övergångsställe. Stötarna tilltar. När de passerar genom henne kramar hon runt hans hals, ursinnigt, utomjordiskt.
”Älskar dig” säger hon. ”Älskar, älskar dig.” Hon lyfter huvudet, han ser på henne, stryker henne över håret, över huvudet, fattar hennes axlar, han flaggstångspojkvännen, 100-metersälskaren, och kysser henne. Han känner smaken av metall i hennes mun, som mässing.
”Ja, det gör du” säger han. ”För det gör jag.”
Gåshudsnatt; förälskelse och förvillelse.

Han går upp ur vattnet, kaninskuttar på tå, lämnar droppspår efter sig på stenläggningen, och fortsätter in i huset för att hämta varsin handduk. Hon ville inte ha någon av hans mammas, utan en av hans. Hon drar ner en traktorslang som ligger vid poolkanten, lägger sig i den och näckar för natthimlen.
Hennes andetag flyter samman med myggornas och insekternas surrande; svaga vibrata av deras silkespappersvingar när resten av galaxen är tyst och stilla.
”Min man” säger hon. ”Oh captain my captain.”