Nu är det en sån kväll då man tänker
att hur ska jag kunna sluta skriva för
vars någonstans då tar orden
vägen vart hittar de
en viloplats
där

jag någonstans långt därinne får ro?

Då pinar jag er med mina utläggningar och okvädningsord
och sorgesamma kommentarer
och min desperata längtan att någon ska se
ska förstå

Förlåt mej
jag menar inte att lägga detta på er min tröst är att mina händer
svullnar och hjärtat blir tomt
av liknelser och metaforer och
kvar blir den den dära enkla sorgen

som kan gråtas ut.
Tack