På dödens äng är jorden svart i brist av solens strålar
och månen lyser blek på det som en gång varit

Svagt skimrar minnets blommor till för den som orkar
I rader står de, påminnande om kärlek, sol och sommar

Endast vallmoröd en ensam lyser, skönare än alla andra
Den heter Längtansblomman, för det som aldrig blev i livet

Plocka ej, dess stjälk så skarp skär sår i dina händer
och bittrast av allting är doften om du kommer den för nära

Njut dess skönhet och betrakta blott på säkert avstånd
Ty förlamat vemod evigt är stjälkbrytarens säkra straff