I snart hundra texter har jag skrikit min längtan
och saknad efter dig och vår kärlek...

När har jag tömt ordförrådet och börjar reprisera?
Förmodligen aldrig någonsin...

För du är en berättelse med oändliga variationer
och min längtan känner inga gränser...

Du var livet, kärleken och hoppet, älskade
Låt mig gå, annars orkar jag inte leva...

Jag får ju inte dö för att få återförenas med dig
Då måste jag kunna andas lite...

Att gå vidare med livet och orka finnas
betyder ju inte att jag inte älskar dig...

Du vet att jag längtar och väntar och längtar!