Ville koppla av ifrån storstans stress och jäkt

och klarna av mina tankar och bara komma bort

bort ifrån

allt.

Jag och en god vän samt hans hund

tog hans bil  och drog ner mot ett

av mina många smultrons ställen

jag som livets vandringsman försett

mig med, och som vanligt tog jag med

ryggsäck med smått och gott som

min trogne gamle termos, lite kex

två pipor, en Bengt Carlson och en

Tom Eltang pipa för att göra min utflykt

perfekt, en god tobak förstås som 

Mac Barens Mixture med god Virginia

passar utmärkt till strand promenad

en bra bok ifall jag skulle känna för att

läsa ett stycke och komma i stämning

och tyckte då att det passade bra med

Ögon, Läppar. Dikter av Hjalmar Gullberg

en smaklig flaska rödvin en Cabernet Veneto

2007 Italia. Och förstås! för att trotts allt

detta inte känna mig naken så har som alltid

med mig block och pennor ifall skrivandets

ädla konst skulle falla på när jag är ute

i vår älskade natur för att söka mig

inspiration.

Vi tog oss ner till kära Skanör Falsterbo 

som jag kallar för Skånes barm.

Och medan min vän tog sin hund för att

ta sig till dom vida fälten som finns här 

och måste vara en hunds dröm.

Så gick jag ner mot havet och den vita

stranden, för att på en stor sten och på

en fallen trädgren duka upp fika åt mig

en fika vid dom sju haven.

Och jag sitter här och vill bara njuta

och känna med naturen och lyssna på

vindens melodi 

men! jag hör inte vindens melodi..

utan jag får en känsla av djup oro

och jag har alltid känt av naturens känslor 

i mitt vandrar hjärta.

Jag möts av vågor som försöker att vara

vackra och sjunga till sköna toner, men

nu så tycks dom istället att vara i obalans

och det låter som hotfullt skriande

ja som ett varnande om kommande

faror och katastrofer.

Jag känner rysningar i rygg raden 

dom försöker att varna mig

jag känner inte av nån trygghet

eller harmoni, bara

rädsla och vanmakt.

Jag följer solen i sin nergång

och försöker att läsa av tecken och spår

i solgatan som bildas på vattnet

men även solen ser matt och trött ut

och lyser inte så klart utan är bara väldigt

väldigt röd, skrämmande röd.

Samtidigt sänker sig en krafftig dimma

som är väldigt tät och oigenomtränglig

över land och hav och jag börjar att

undra om jag skall hitta tillbaka till bilen

och en kyla biter sig igenom både märg och ben

och jag känner mig mycket rastlös!

ja nästan rädd, vilket jag alldrig känt förr.

Och jag börjar att fundera på om detta 

kanske är en slags varning eller ett budskap

till männskligheten om vår framtid och om

hur jorden lider och plågas

kanske ett budskap om räddning

eller ett skrik på hjälp!

eller är det för sent?

Tänk att kunna tolka, tyda och öppna 

sina sinnen så starkt så att man kan

känna Jorden, Haven, Skogen och Luften..

Jag har ju varit vid havet så många gånger

och varje gång har jag hört en vacker

serenad eller en lugn symfoni 

men denna gången är det som ett skri i panik

som ett sårat läte inför dödens närmande.

ett rop ifrån moder natur om överlevnad

hon som alltid varit så stark och hjälpt

männskligheten med jord, gröder, syre med mer

men nu vacklar hon och skulle själv behöva hjälp..

vår hjälp.

Ja det finns mycket rädsla i luften som far över länder

och slår sin smärta i haven och tar sig fram

med sorgsna vågor över land och strand

och hennes inre rämnar och spricker

och bildar tsunamin och hennes hjärta

är ett öppet sår.

Jag stänger mina tårfulla ögon!.. och jag ser allt framför mig.

Jag sänker min haka mot bröstet!.. och jag känner smärtan.

Jag öppnar mina inre sinnen!.. och jag hör hennes sorg.

Då jag satt där i dimman och kylan och var ledsen

och skulle packa ihop och ge mig av mot bilen och påskynda

min utflyckt och komma hem till!.. hm! trygga stressiga storstan

där jag ju inte behöver att tänka så mycket, utan bara

följa med strömmen, så råkade jag att spilla ut ett glas vin 

i sanden! och då gick det ännu mer upp för mig!..

För vinet jag spilde ut, såg inte ut som tunt vin 

som sjunker i sanden!

Utan det såg ut som tjockt rött blod som dröjde sig kvar.

Och på vägen hem

hade jag sorg i sinnet och tårar i ögonen

och tänkte

klimatet lider

och moder jord blöder

i sin sorgsna själ

och skricker ut

sin smärta.