Tretton hundra människor gavs ingen vapenvila

De klappade inte eller vinkade av hemvändande

Ingen sa hejdå och välkommen tillbaks
nästa gång

Det som en gång sagts genom deras strupar
hörs aldrig mer

Deras drömmar höljs i evig glömska
nöts aldrig mer

Tretton hundra människor bryr sig inte om lugnet
som faller

De förstår nog inte den ursäkt som önskas
heller

Men efterlevande fortsätter äta
vedergällning