I rummet anas uppbrott.

Det syntes lång väg på katten,

att något inte var bra.

Han låg i halvmörkret,

och spann orytmiskt,

ryckte lite ogillande,

i pälsen på ryggen.

I rummet anas uppbrott.

Hon mindes att han hållit om henne,

med en sällsam blandning av ömhet och hårdhet.

Han hade sagt att hon var vacker,

hon mindes, att hon kände sig ensam.

I rummet anas uppbrott.

Det var längesen,

numera ligger hon ensam i den äkta sängen.

Ingen ligger intill,

henne om nätterna.

I rummet anas uppbrott.

Hon hade blivit svårmodig.

Kunde sitta i timmar,

och titta ut genom fönstret.

Var sig inte lik,

kunde inte nå sin själ.

I rummet anas uppbrott.

Hon ägde minnet av en annan tid……

men längtade bort .

Hade utbildat sig till växeltelefonist en gång ……….

Försommarkvällen, var tung av dofter....

och hon längtade bort....