På en bänk någonstans någongång
sjöng en korggosse vacker
vishetens sång

Han blev hörd av massans skam
de kröp nära och
tårarna rann och rann

Av kärlek lät han tonen föda
hopp och rena kläder och
liv till de redan döda

Men ingen annan kände
hans sällsamma sorti
döda vet att livet vände.

Förundrade står vi.